torsdag 23 mars 2017

Sista tredjedelen av ett liv.


Det finns en tid för arbete, det erkänner jag. När resultatet som blir efter åtta timmars skrivande faktiskt är värt det. Om ryggen värker, eller om huvudet känns tungt, så spelar det ingen större roll, för du ser texten växa, bli sin egen, definitivt bli något som den aldrig var tänkt att bli, och det är precis som det ska vara.

J sa alltid: Skriv ditt synopsis, håll dig till det, och förstå sedan att boken kommer att bli något annat.

Efteråt blir det så konstigt, när någon försöker prata med mig om texten. Alla frågor, jag har sällan några svar. Sist fick jag avbryta och säga: Snälla, du måste tro mig, jag är inte arrogant, men din läsupplevelse är din. Varför vill du förstöra den genom att höra vad jag anser om saken?

Göra något annat. Bryta mot det jag redan känner. Viktigt nu, att göra något annat.


Sista tredjedelen av ett liv bör innehålla massor av förvåning, det är min övertygelse.


Är fortfarande svag för naturporr, det verkar aldrig gå över. Hatar att flyga, blir bara räddare med åren, men gör det till slut eftersom platserna jag vill besöka alltid ligger på andra sidan.

"Om du fick ta med dig en bok....", börjar J, som alltid när det ska drömmas sig bort.

"Då tog jag med den jag för tillfället läser", svarar jag.

"Och det är?"

"Samlade noveller av Raymond Carver."

"Bra?"

"Ja, mycket."

"Jag vet precis hur det kommer att bli", fortsätter J. "Du kommer läsa ut novellerna och så har du tagit massor av anteckningar, trots att du sa att du inte skulle, och sen är det någon som säger något i en bar eller på ett café som du råkar överhöra och så föds en idé hos dig till det som måste bli din sjätte roman."

"Nej nej nej, jag ska bara surfa och hänga på stranden. Inget annat."

"Lägg av. Och plötsligt så kommer du säga att Carver är helt briljant och så kommer du kopiera honom i första utkastet och sedan är I jättesträng mot dig när hon läser manuset och så skriver du om det på ditt sätt och sedan är du klar."

"Jaha, det säger du?"

"Peo, du är så förutsägbar." 

söndag 19 mars 2017

En historia om bottenlöst mörker.

Arbetet med thrillern fortlöper enligt plan. Felicia Welander och jag arbetar tillsammans på vår historia som kommer ut hos Storytel Original i slutet av sommaren 2017.

Tio stycken entimmesavsnitt blir det.

Felicia har precis släppt sin andra roman. Info här: http://www.bladhbybladh.se/produkt/bara-idag/

Och själv släpper jag min femte roman i april. Info här: https://www.akademibokhandeln.se/bok/min-basta-vans-fru/9789187879241/

Det går att lyssna på Så länge du är min syster här: https://www.storytel.se/books/36645-Sa-lange-du-ar-min-syster

/Peo

torsdag 9 mars 2017

Pretty fucking far from OK.

Det lockar lika mycket nu som då att gå omkring längs de där svindlande gångarna i ditt favoritbibliotek. Tro mig, varje gång jag är i stan så besöker jag byggnaden.


Källarvalvet är absurt, där de förvarar böckerna som inte får plats i de ordinarie lokalerna. Allt är K-märkt, inget får rivas eller byggas ut eller knappt renoveras. "Hur ska vi få plats?" frågade vaktmästaren lakoniskt sist jag var där, när jag log åt boktravarna.


Nu har de faktiskt börjat sälja ut gamla volymer. Men överflödet gör det svårt att överhuvudtaget hitta någonting, trots att jag går omkring i timmar. Det slutar med att jag går till trottoarcaféet på andra sidan gatan för att dricka en öl och sedan orkar jag inte resa mig upp och gå tillbaka ner i skuggorna ännu en gång. Återvänder en annan dag.


De har börjat sälja t-shirts med bibliotekets logga på. Och hattar. Och pins. Och de hyr ut skrivbord per timme på den akademiska fakulteten. Det finns en kaffeautomat som sällan fungerar. Man slänger i ett mynt, trycker på coffe with milk och ut kommer hot tea.

"Pretty fucking far from OK", som cineasten här bredvid kommenterade det, när framtiden kom på tal.

/Peo

söndag 5 mars 2017

Tretton dagar tillsammans.



Du envisades med att spela Both sides now om och om igen, och jag klagade inte, jag var också fast i Joni, skojade med dig om att jag ville skaffa ett barn som hette Joni.

"Men om det blir en pojke, då?"

Du gick i fällan.

"Vi kallar honom Joni ändå", svarade jag.

Det var långa, slöa dagar vid kusten. Jag hade aldrig varit i landet tidigare, tog tacksamt emot din inbjudan, Hade en resiver som verkade nästan förlamande, så hett ville jag se världen. Köpte en tågbiljett och klagade sedan över ryggsmärtor eftersom det tog två dygn att resa ned till dig. Och skrivmaskinen hade jag glömt på en tågperrong när jag bytte tåg. Det var jag väldigt ledsen över.

"Det finns en här", tröstade du. "Du kommer kunna skriva."

Och det gjorde jag. Hittade på andra tecken som betydde ÅÄÖ. * var Ö, minns jag.


Vad läste vi? Timmarna vid havet, i skuggan under träden, vad läste vi?

Främlingen.
Moment 22.
Glaskupan.
Dikter av Dorothy Parker.

Jag blev så tagen av all litteratur du stack åt mig så att jag glömde bort kärleken.

Det fanns ingen tid, sa jag.

"Du har hela livet framför dig", svarade du.

Men det var inte så det kändes. Jag var ung, men allting rusade och jag kunde inte förstå hur jag skulle hinna med allt jag ville göra.



Det fanns en garderob där, fylld av anteckningsböcker.

"Vems?" frågade jag.

"Min mor", sa du. "Hon skrev."

Du hade kvar böckerna. Och huset.

Jag undrar fortfarande vad det stod i anteckningsböckerna. Och om huset står kvar. Och vad du gör idag.

/Peo


lördag 4 mars 2017

Let´s get the fuck outta here

"Jag gillar bara att köra på natten", sa du. "Dagtid är det för många rödljus och inbromsningar. Om vi ska resa tillsammans så gör vi det efter mörkrets inbrott."

"Okej. Jag gör en spellista som bara passar till bilkörning nattetid."

"Deal."

 "Jag vill köra", sa du. "Det är okej om du somnar."

"Jag somnar, absolut. Men väck mig om du vill att jag ska ta över."

"Deal."

"Vad är det första du ska göra när vi kommer fram?" frågade du.

"Bjuda dig på en drink."

"Deal."

/Peo

tisdag 28 februari 2017

Blodad tand.

Nick säger att han exakt vet när himlafästet sjönk åtta centimeter närmare jordskorpan och luften blev tyngre att andas.


"Det var när Lina sa att hon inte älskade mig längre."


Fast jag är skeptisk. Inte kan väl en människa märka när himlen sjunker, eller kan hen det?


"Du, det råder inget tvivel om den saken", försäkrar han. "Vi gick på Tranan och käkade vintergryta och firade att hon fått jobb som bartender och jag sa grattis grattis och beställde in det dyrare vinet och då sa hon att det var något mer hon var tvungen att berätta och då sjönk himlen."


"Vad sa hon?"


"Att baren hon fått jobb på låg i San Francisco."


"Men vad har det med kärlek att göra? Hon kan väl fortsätta älska dig fastän baren ligger i Kalifornien?"


"Nu pratade vi om att himlen sjönk, okej?"


Nick har ett stingsligt kynne. Man kan inte föra en konversation med flera bottnar samtidigt, då blir det för stökigt för honom att hänga med. Kanske var det därför Lina drog, funderar jag. Fast lugn, dear reader, det säger jag inte.


Här ger sig Nick in i ett resonemang om att någon borde bygga en stege och klättra upp och mäta hur långt från jorden som himlen ligger och sedan göra historiska beräkningar på hur mycket närmare himlen har krympt genom århundradena, när mänskligheten har gjort bort sig och därför långsamt håller på att kvävas till döds, som straff, som vedergällning från en högre makt som inte orkar längre.


"Alltså, kalla mig gärna banal", försöker jag, "men jag hänger inte med riktigt."


"Jag har bokat en flygbiljett", säger Nick. "Jag ska till San Fran. Jag tänker sätta mig i baren och beställa en drink av henne, så får vi se vad som händer."


Det låter onekligen romantiskt, svarar jag. Vilken förhärdad bartender som helst skulle väl bli smickrad av att få blanda till en rom & cola åt nåt ex på andra sidan jordklotet, när den personen hade vägarna förbi.


"Jag har fått blodad tand", säger Nick. "Jag sitter där tills pengarna tar slut."


"Tänk om flygbolagen måste ändra sina flygrutter nu när himlafästet har sjunkit närmare jorden", filosoferar jag. "Du kanske bara kommer till Paris, sedan tvingas planet ner på marken."


"Det är en risk jag får ta", svarar Nick.