Jag har inte sett henne på tolv år när hon kliver in i lokalen och stegar rätt fram till mig och säger hej. Hon tvingar mig omgående att bjuda henne på ett glas och eftersom jag fortfarande väntar på mitt sällskap som är försenat så tänker jag varför inte.
"Jag trodde jag skulle vara mer nervös än vad jag är" säger hon. "Över att träffa dig, menar jag".
"Vad har hänt sen sist?" undrar jag.
"Jag gifte mig och fick barn. Och sen skilde jag mig".
"Förra gången jag träffade dig fick man röka här" säger jag. Det gör oss båda lite sorgsna. "Men jag tycker att det är roligt att se dig" fortsätter jag utan att egentligen mena det.
Hon känns trasig. Som att hennes själ har gått ifrån henne. Men det säger jag inte. Och vad hon tänker om mig vill jag inte veta.
"Vem väntar du på?" undrar hon.
"Min fru" svarar jag. "Eller, jag hoppas att hon ska bli min fru. Jag tänkte fråga henne det ikväll".
"Grattis".
Hon gör sig redo att gå.
"Vill du ringa mig nån gång?" frågar hon.
"Varför det?"
"För gammal vänskaps skull".
Jag skakar på huvudet.
"Nej jag vill inte".
"Kom igen. Dålig sex är bättre än ingen sex". Och sedan är hon uppslukad och borta i folkvimlet.
Jag får syn på mig själv i spegeln bakom baren. Den synen gör mig så deprimerad så jag nästan börjar gråta. Jag höjer mitt glas och tittar på klockan och försöker ignorera den molande smärtan som strålar ut från hjärtat i vänstra armen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar