torsdag 27 januari 2011

No more Mister Nice Guy

Jag vet inte riktigt hur det här gick till, men plötsligt sover en amerikansk tjej som heter Zoe på min soffa och jag är inte helt nöjd med det arrangemanget. Det är nämligen brorsan som har lurat hit henne från staterna och sen kunde han inte hantera verkligheten som plötsligt bankade på dörren.
”Bara ett par dagar” säger brorsan. ”Jag kommer på något”.
”Du är den sjukaste människa jag någonsin har känt” säger jag.
Brorsan har träffat Zoe i Illinois när han var över för ett tag sedan med en ryggsäck och en gitarr. Om jag har förstått saken rätt så fattade de tycke för varandra och brorsan tyckte att hon skulle komma till Stockholm och bo med honom ett tag. Och det ville hon.
Det är bara det att brorsan ångrade sig när hon väl kom och inte alls tyckte att det var roligt att behöva prata ett annat språk hela dagarna.
”Allting är bara awesome och amazing. Jag pekar ut Slussen för henne och hon utbrister fantastic”.
”Jag tänker inte lyssna på den här skiten” svarar jag. ”Du får hyra in henne på ett hotell tills hon kan komma ombord på ett flygplan”.
Brorsan visar med en gest att hans byxfickor är tomma.
”Du behöver inte visa henne runt. Hon behöver bara någonstans att sova”.
”Hon får sova hos dig! Fattar du?”
”It is out of the question” svarar brorsan, tydligen rätt påverkad av Zoe. ”Det är sånt här som blodsband är till för. Vi är familj. Jag är ditt kött och blod”.
”Berätta aldrig det offentligt är du snäll. Jag vill försöka mörka det i resten av våra liv”.
Men Zoe bor nu sedan två nätter på min soffa. Hon vet att jag tycker att hon är i vägen men hon vet också att jag inte klandrar henne. På dagarna driver hon runt på museer i Stockholm och på kvällarna bjuder jag henne på sill och potatis och försöker lätta upp stämningen. Zoes hjärta är krossat av min lillebror, den skiten.
Den tredje dagen möter Zoe mig i porten när jag kommer hem från jobbet. Hennes händer är bandagerade. Hon grimaserar. Vi går upp i lägenheten och hon tar bort bandagen och visar mig. Hon har tatuerat knogarna.
R.O.C.K på ena handen. R.O.L.L på andra.
”It´s my souvenir from Sweden” säger hon. Jag nickar och förstår att den här trippen har betytt något för henne trots allt.
”So what are you going to do now”? frågar jag.
“I´m going back. Then I’ll start my band. Make a record. Your brother´s going to regret himself one day”.
“I know” svarar jag. “He will”.
Och så kör jag henne ut till Arlanda och kramar om henne och det är sista gången jag kommer att se henne. Tror jag. Hon slänger sin väska över armen och går bort mot incheckningsdisken. Jag tänker att Stockholm blir lite fattigare utan Zoe.
Senare samma kväll ringer brorsan. Han sitter fast på ett tåg mellan Örebro och Stockholm.
”Har hon åkt? Skönt” säger han. ”Jag fick ingen feeling”.
”Ring inte mig mer” svarar jag. ”Du har inget hjärta i kroppen”.
”Lägg av, det är synd om mig. Tåget har gått sönder och vi sitter fast på spåret sedan en timma tillbaka. Jag har ingen aning om när vi kan komma igång igen. Hur tycker du att jag ska komma hem?”
”Jag föreslår att du leviterar” säger jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar