söndag 6 februari 2011

drömmar med litet d

Märkret har lagt sig över Stockholm och jag sitter vid mitt köksfönster och tittar ut. Jag kan tydligt se människorna som går omkring i sina upptända lägenheter i huset bredvid. Det är små filmer som spelas upp i varsin lins. Där går hon med mysbyxorna ut i köket och hämtar mer glass. Och barnen på tvåan som aldrig vill gå och lägga sig. Deras pappa somnar i fåtöljen och låter dem vara uppe. Och där sitter de nyinflyttade vid köksbordet och räknar på sin ekonomi som vanligt. Jag kan se deras bekymmersrynkor från där jag sitter; så djupa är de. Det var ett misstag att betala så mycket för lägenheten. Och tv:n flimrar uppe hos tanten med peruken. Hon har suttit i samma ställning i flera timmar nu utan att röra sig. Varje gång jag bevakar henne och är övertygad om att hon är död så gör hon plötsligt en rörelse i flimret. Som för att teckna åt mig att jag inte behöver oroa mig. Hon äter aldrig något. Dricker inget. Rör sig inte. Tittar bara på tv och tecknar åt mig var femte timme att allt är som det ska. Ibland tänds en ny fyrkant i fasaden och en människa uppenbarar där i ljuset. Ibland stirrar de på mig. Ger igen.

Släcker ner i mitt hem. Vill inte vara synlig. Tittar på mannen i den rutiga kostymen som speglar sig och sätter en nejlika i bröstfickan. Han är gammal men kär. Så måste det vara. Han har så lätta steg över parketten. Släcker ner rum efter rum och går ut i hallen för att ta på sig skorna. Går in igen, tänder en lampa vid spegeln och tittar igen. Ger sig själv godkänt. Jag ger också honom godkänt. Han är borta.

Tänker att jag borde äta. Tittar mot kylskåpet. Vet att jag bara har senap och mjölk hemma. Det måste vara flera år sedan jag var riktigt hungrig. Numera öppnar jag munnen och stoppar in mat i den bara för att inte svimma. Det händer att jag gör det om jag glömmer.

Advokaten kommer alltid hem sent. Hon bär alltid svart kostym. Jag antar att hon är attraktiv. Hon slänger sin väska på soffan och går rastlöst omkring i rummen. Flera gånger har jag sett henne gråta. Inte tårarna; de har jag aldrig kunna se från där jag sitter. Men kroppens skakningar. Axlarna. Flera gånger har jag sett hur hon har sällskap hem. Jag försöker att sluta titta då.

Gardiner som dras för. Familjer som somnar. Tonåringar som smyger ut. Kvinnor som pratar i telefon och lutar sina pannor mot fönsterrutorna. Lägenheten där det aldrig någonsin är tänt. Där jag aldrig har sett en levande själ. Där luften alltid står stilla.

På något vis känner jag mig besläktad med den lägenheten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar