Henry tog ett par bröst på avbetalning när hans fru ville ha ett par nya. De passerade förbi en klinik en dag och i skyltfönstret hängde brösten hon ville ha. Så de stegade in, bokade en tid, tecknade ett avtal och gjorde slag i saken. Efter några månader lämnade hon honom och han betalar fortfarande på dyrgriparna. Nu beklagar han sig över att ekonomin är lite tajt.
”Det är ju det jag säger. Bröstkillar är dumma i huvudet.”
Jag är medveten om att jag låter väldigt överlägsen när jag säger det. Vi sitter på Gondolen och diskuterar ett känsligt ämne lite för högt i baren.
”Till skillnad från?” frågar Henry.
”Till skillnad från oss som gillar bakdelar mer.”
”Ni kulturarbetare har alltid stigmatiserat oss som gillar bröst. Jag fattar inte varför ni jämt måste göra det.”
”Brösten som du pröjsade är där ute och lever sitt eget liv nu. Har du tänkt på det?”
”Klart jag har tänkt på det. Fan också.”
”Dom är liksom levande. Dom kommer aldrig att dö. Men det kommer du.”
”Ska du ha stryk eller?”
”När bomben faller så kommer de att sticka upp ur askan efteråt.”
”Den här diskussionen påminner mig om varför vi har slutat att gå ut. Varför vi aldrig träffas längre.”
”Just nu, någonstans i världen, lägger en plastkirurg sista handen vid ett bröst som totalförstör ännu en privatekonomi.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar