tisdag 15 februari 2011

Vi tar nya tag en annan dag. Den här dagen får anses vara avslutad.


Jag kan förstå att chefen är förbannad. Hon står framför mig och avkräver mig en förklaring på något som jag helst vill glömma. Hennes saliv i mitt ansikte när hon skriker åt mig. Jag har fantiserat om hennes saliv men inte så här.
Jag hade ett möte inbokat i Köpenhamn. Jag flög ner måndag eftermiddag för att kunna förbereda mina dokument i lugn och ro på kvällen innan mötet. Men minibaren hånflinade mot mig uppe på rummet. Den pockade på min uppmärksamhet och drog mig till sig. Jag började lite lätt med en öl och jordnötter. Efter det gick småflaskorna med sprit en efter en. Sedan gick jag ner i hotellbaren. Efter det tog jag en taxi bort till Vesterbro och hamnade i slang med gubbarna nere på fiket. Jag ville gå hem efter ett par timmar men då öppnade ett morgonvärdshus i närheten som jag följde med till. Det sista jag minns är att vi rökte skurhink hemma hos en man de kallade Mads Madsen. Jag vet inte om det var hans rätta namn.
Jag spyr i duschen morgonen efter men dyker upp i tid till mötet. Jag kan knappt hålla ögonen öppna. De är röda som vulkanutbrott och personen som jag ska ha möte med undrar hur det är fatt. Jag kan inte få fram ett ord. Knappt. Dofterna från trafiken, hotellfrukosten, gästerna och blommorna på borden får mig att vilja dö.
”Vi måste bryta” säger jag. ”Vi får ställa in mötet.”                                                                     
Sedan stapplar jag upp på rummet igen och svimmar i sängen. Ett par timmar senare checkar jag in på flygplatsen och flyger tillbaka till Stockholm utan att ha lyckats kråka på avtalet. Så jag kan som sagt förstå att chefen är förbannad. Hon har fått ett telefonsamtal från ett högt höns i Köpenhamn och går i taket. Jag tar en taxi direkt från Arlanda till kontoret eftersom min chef kräver det.
Efteråt sitter jag på min plats. Vid mitt skrivbord. Pustar ut. Fortfarande fruktansvärt illamående. Tänker att det måste dröja innan jag besöker Köpenhamn igen. Dessa arbetsresor tar livet av mig.
Åke kommer fram. Slår sig ner bredvid och anförtror mig.
”Vet du vad?” säger han.
”Nej” flämtar jag.
”Igår tog min fru med sig en tidning in på toaletten och stannade där i femton minuter med stängd dörr. Sen kom hon ut med lättad min och så kom hon och la sig bredvid mig och gjorde en trevare.”
Jag försöker stirra på Åke. Få honom att gå sin väg. Han sitter kvar.
”Åke, vad försöker du säga?”
”Jag låg där och var i valet och kvalet, liksom.”
”Inte nu” säger jag till honom. ”Snälla inte nu.”
”Precis vad jag sa till henne också” svarar Åke.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar