onsdag 9 november 2011

Kalvar på grönbete

Sen gick vi in i en studio vid Rådhuset i Stockholm, med Micke Herrström bakom mixerbordet. Det var första gången jag var inne i en studio och det var helt magiskt med alla förstärkare som stod lutade mot väggarna. Jag gick runt och glodde på alla prylar och instrument och försökte bara vara avslappnad, men egentligen slog hjärtat trippla slag. Det var som att gå in i en kyrka för första gången. Det var ett stort ställe; säkert två hundra kvadrat att sprida ut sig på och bygga bås att krypa in i för att isolera varje instrument. Men vi gjorde tvärtom. Vi rensade bort alla skärmar och onödiga instrument och ställde oss i mitten av rummet i en cirkel när vi spelade. Micke Herrström tyckte det var idiotiskt, men lät oss hållas.
”Fattar ni inte att alla ljud läcker in i alla mikrofoner?” frågade han.
Klart vi fattade. Men vi hade en tydlig idé om hur vi ville att det skulle låta och dessutom; att spela utan att ha ögonkontakt med varandra var inte att tänka på. Det skulle inte bli bra, helt enkelt.  Jag valde en Mesa Boogie som jag provade att överstyra och samtidigt kontrollera. Jag hade aldrig spelat på en Mesa förut så egentligen borde jag inte ha valt det just när det var dags att spela in den första låten någonsin, men vi var likadana allihop i bandet. Vi hade gått in i butiken och alla ville uppgradera. Så det som blev var bara slump. Vi kunde helt omöjligt kontrollera slutresultatet eftersom vi inte var bekanta med ljuden tidigare. Micke försökte hålla oss i koppel så gott han kunde.
Jag minns särskilt tydligt när jag fick på mig lurarna över öronen för första gången och fick hela bandet inkopplat. Det lät som att Morgan la slasksång inne i mitt huvud, mellan mina öron. Som att allt jag försökte tänka trängdes bort av pianoklink och en distad basgång. Jag fullkomligt älskade det och bara skrek åt Micke att han skulle höja. Höj! Höj! Micke hade nyligen spräckt trumhinnan och var inte alls på det humöret, han försökte hela tiden hålla nere volymen på alla nivåer. Han borde inte alls ha jobbat överhuvudtaget, men nu var han här och fick finna sig i att vara i studion med fem små gossar som hade hittat kärleken till volym.
”Har jag någonsin berättat för er att jag blir kåt av kastanjetter?” sa Jens.
”Det blir inga kastanjetter på min jävla skiva” svarade Morgan och sen var cirkusen igång.
För vems skiva skulle det här bli? Vems idéer var mest värda? Jag kunde inte se det då, men så här i efterhand så skulle varje repetition och inspelning bli ett litet krig.
Så spelade vi in två låtar. Dag tre kom ägaren till studion förbi och ville ha betalt. Vi hade inga pengar, vi fattade ingenting. Vi ringde Juan som sa åt oss att betala nu så skulle vi få pengar av honom sen när vi träffades. Men det gick inte, vi kunde inte. Det slutade med att Micke Herrström fick betala. Vi hade inte fått med oss inspelningarna annars. Vi kom ut på gatan när vi var klara med två stora rullband och Micke gav oss en allvarlig blick.
”Jag måste få pengarna av er fort, plus min lön för de här dagarna.”
”Visst Micke, vi fixar det.”
Jag tror fortfarande inte han har fått betalt för den där helgen. Tror vi var tvungna att undvika honom länge, tills åren och alkoholen begravde minnet. Men det var så det gick till när de första inspelningarna blev gjorda.

2 kommentarer:

  1. Har en gissning om bandet nu, men läser vidare och ser om jag får rätt. Texterna skiljer sig rätt mycket mot de tidigare. Jag tror jag gillar.

    SvaraRadera
  2. WTF !
    Det här minns jag inte alls.
    Vilka är ni ?

    MH

    SvaraRadera