Dagens outfit

Kalaskula

Blånagel

Rödvinspattar

Jag älskar dig

Så mycket telefonledningar och järnvägsräls.

Och all himmel över horisonten.

De svarta träden passerar.

Spegelbilden i fönsterrutan.

Du säger att vi som lever bara är döda på semester.

Ibland vill jag bara byta med dig. En natt.

Så att du skulle få andas ordentligt och sova lugnt.

Jag har legat hela nätter och räknat dina andetag.

Tittat på din bröstkorg som höjer och sänker sig.

Tänkt att nu finns det färre andetag kvar där inne.

Försökt räkna ut hur jag ska kunna ge dig mina.

Bootycall

Jag är på väg hem från krogen när jag får ett sms.

Kom och rör på fläsket! Kramar från Gunnel.

comfortably numb

Det tränger sig in en tystnad.

Det har blivit svårare att hitta orden.

Det är inget hot, det är en möjlighet.

Du måste förstå.

De här texterna bär inte på hela sanningen.

Jag vill bara ha någon i mitt liv som jag är rädd för att förlora.

Tömd, glömd, vild & skild.

Jag möter våren i min nya Ralph Lauren-kostym. Grå kritstreck. Jag är livsfarlig, sylvass och barskrapad. Men ser ut som en miljon.

”Du liknar en skådis som var med i en serie” säger hon bakom kassan på Non Solo på Rörstrandsgatan.

Lovar mig själv att bildgoogla på telefonen utifrån denna information när jag har betalat för mitt kaffe.

Jag är trött på att låtsas att jag inte är speciell. Jag är trött på att låtsas att jag INTE är en galen rockstjärna från Mars. Den här soliga våren har jag beslutat mig för att världen ska få reda på det.

Eva sätter sig framför mig. Hon ser för risig ut.

”Jag gillar inte att tvätta händerna. Det är därför jag inte håller i snoppen när jag kissar” säger jag.

”Men då kommer det ju utanför?” frågar hon.

Ja. Vad ska jag säga? Det är ju så.

”Undrar inte du ibland varför vi umgås?” fortsätter hon.

”Nej inte egentligen. Jag misstänker att jag är den enda som står ut med dig” svarar jag.

”Tänk om vi hade blivit ihop den där gången förra året när du drog hem mig till dig och vi låg med varandra på din soffa.”

”Det är en alldeles för avancerad tanke för mig raring.”

”Då hade jag fått ligga på knä och torka upp efter dig på toaletten bara för att du inte gillar att tvätta händerna.”

”Nu blev det ju inte så.”

”Nej. Det blev inte så.”

”Jag har slängt ut soffan så det finns inte kvar något bevismaterial.”

”Vad har du för soffa nu då?”

Jag tittar på Eva.

”Det ska du få se någon kväll” säger jag.

”Någon kväll, det låter ju som ljusår bort.”

”Eva. Ljusår mäter avstånd, inte tid.”

”Det kanske är samma sak, jag vet inte.”

Erika, vad gör du idag? Du stannade inte länge i företaget.

Erika är ny på kontoret. Det här är hennes första dag. Vi sitter ute i fikarummet och jag kan se att hon är nervös. Samtalet rör slipsknutar; hur man knyter dem och hur stora de ska vara för att vara snygga.

”Inte för stora, inte för små” säger Vendela. ”Lagom är som alltid bäst.”

Erika tar sats.

”Jag tycker det är snyggt med stora kukar.”

Och det har hon ju rätt i. Men hon ser ut som att hon har vrickat tungan.

”Vi har nog inte hälsat” säger Malcolm och spärrar upp sina kåta hundögon. ”Jag har nog störst knut på företaget.”

Golden handshake

Jag besöker min far på ålderdomshemmet. Han sitter inne på sitt rum och stirrar ut genom fönstret, precis som alla gamlingar gör när man ska porträttera dem i svenska filmer.

Tyst. Blicken långt bort i fjärran. I en rullstol med en filt i knät.

Jag sätter mig på en stol bredvid.

”Hej pappa.”

Han vrider på huvudet. Tittar på mig.

”Hej.”

”Hur har du det?”

”Det är som det är. Maten är bra. Men jag har svårt att sova.”

Jag frågar honom om vi ska gå ut. Nej. Spela schack? Nej. Ska jag läsa högt ur tidningen? Nej på den också.

Så sitter vi där och lyssnar på fotsteg som släpar sig fram ute i korridoren.

Ser en flock med flyttfåglar genom fönstret.

Tänker på mamma.

Efter det måste jag tillbaka ut i mitt eget liv. Jag går ut i korridoren. Där sitter en man och skakar. Kanske är det Parkinson. Han ser ut som en övervintrad professor med runda glasögon på nästippen. En gång i tiden hade han säkerligen ett viktigt arbete att sköta.

Han tittar upp när jag går förbi. Han sträcker fram handen och vill hälsa. Jag tar hans hand i min. Hans handslag är mycket vagt.

”Det här med att bli darrhänt på äldre dar ger verkligen en ny dimension åt masturberandet” säger han.

Hela eftermiddagen går åt till att tvätta handen med tvål och sprit.

Mäklare, stekare, whatever.

”Jag skulle kunna tänka mig att byta mitt hjärta mot dina YSL-boots” säger Sverker till mig när vi är på väg till lägenhetsvisningen.

”Jag byter inte” svarar jag.

Och så är det. När man väl har hittat sina boots som ger en framgång i livet så byter man inte ut dem igen. Det har blivit dubbelt så mycket ligga sedan jag kom över dyrgriparna.

Vi kommer upp i lägenheten på Södermannagatan och det är kö ut i trapphuset. Folk går och knackar i väggarna och mäter fönster med sina tumstockar. Jag tar ett varv och inser att den här lägenheten måste jag ha. Skit samma att den är nedgången och har pizzavalv och måste renoveras för några hundra tusen.

”Ingår pizzavalven i köpet?” frågar jag mäklaren.

Skräcken i hans ögon ett par sekunder. Hur allting stannar upp och ingen skrattar.

På slutet är det bara jag och Sverker och ett par från Skåne kvar. Båda skriver upp sig på listan för att vara med i budgivningen. Den skånska mannen läspar och berättar att han har fått jobb som bibliotekarie i Stockholm. Ingen är intresserad. Ingen förstår skånska. Mäklaren ser ut som kejsaren i Star Wars. En rynkig och söndersolad patriark som snart kommer att ha sålt ännu en lägenhet till sina undersåtar. Skåningarna försvinner ut i trappan.

”Tuggade bibliotekarien verkligen fradga eller var det bara jag som inbillade mig?” säger jag till Kejsaren.

Han synar mig uppifrån och ner. Kan han lita på mig/oss? Är vi verkligen ensamma? Efter att ha kontrollerat att ingen annan hör, säger han:

”Oss emellan så är Sverige utanför tullarna bara ett enda stort Samhall.”

”Bra införsäljning” säger Sverker efteråt ute på gatan. ”Det är vi mot dom, liksom.”

”Första gången jag har träffat en vettig mäklare” svarar jag.

Mando Diao har bara fans utan bordsskick.

Du är en tickande kaloribomb. Du ska snart explodera som gubben i den där Monty Pythonsketchen. Det är så jag tänker på dig när du lassar in fett och socker efter vår sju rätters avsmakningsmeny med tillhörande vinpaket på Grand.

”Det ingick efterrätt” försöker jag. ”Vi har redan ätit det vi ska. Och du beställer mer?”

Men du kan inte svara för käften är fylld av en brun sörja som letar sig ut i mungiporna på dig.

Bredvid oss sitter en barnfamilj och äter. Små människor i skräddarsydda kavajer som äter fint med bestick. Jag vet att de vuxna tittar på dig som ett varnande exempel för sina barn. När de kommer hem ikväll kommer de att prata om monstret som grisade i sig allt som kom i hans väg.

Att slicka av fingrarna. Ett efter ett. Du har gjort detta till ett utdraget skådespel.

Äntligen är du färdig. Vi tar notan. På vägen hem vill du stanna till vid Sibyllan. Du behöver en nittiogrammare med ost.

”Räksallad också, tack.”

Jag står tyst bredvid. Hur är detta möjligt?

”Ska du med på Mando Diao på fredag?” frågar du mig när vi väntar på burgaren.

”Nej. Att uppskatta Mando Diao kommer inom en snar framtid att klassas som ett funktionshinder.”

Vi går stukade och slokörade från grillen. Fortfarande sida vid sida. Du har hamburgerdressing på kinderna men jag bryr mig inte om att påtala det. Kanske den här vänskapen ändå är ett misstag.

”God natt kompis” säger jag utanför din port.

”Sov så sött” säger du och släpper dig.

”Du är verkligen ett charmtroll helt utan charm” säger jag.

”Som ett troll då alltså?” svarar du.

”Så skulle man kunna uttrycka det.”

Barfota på Södermalm

Varma sommargator tömda på folk. Trottoaren bränner genom skosulorna. Den här gången blev du kvar trots allt. Nu försöker du le åt det men luften är för tung och torr. Och hon på Pressbyrån tycker inte att du känns exotisk längre.

Plötsligt har du glömt texten till din favoritlåt. Det är nästan overkligt för du har kunnat den utantill i hela ditt liv. Du har burit den med dig överallt men nu är den borta. I nästa andetag har du glömt varför just den sången var så viktig för dig.

Det finns för mycket tid. Dagarna tar aldrig slut. De har inga namn längre. Du har slutat att försöka ha ihjäl dem. Du låter dem bara pågå och gå över i varandra. Det finns ingen att prata med, vare sig under den stekande solen eller mitt i natten när du sitter på balkongen och dricker ditt vin.

Som att ta ett steg åt sidan och sedan inte kunna röra sig tillbaka. Tillbaka finns inte längre som ett alternativ.

Hur går det egentligen till när en människa bestämmer sig för att satsa på sin depression? Som ett jobb. Omfamna den, leva mitt i den, inte försöka göra sig av med den. Nästan längta efter en liten hjärtinfarkt. Hoppas få ligga på sjukhus och få blommor lyckönskningar och besök från långväga håll.

Det är patetiskt, tänker du, men på något vis så är det väldigt bekvämt att vara deprimerad.

Kanske är alla dina vänner hemma i stan men vill inte ge sig till känna? Har du blivit en sån där som folk undviker när de kan? Byter de i själva verket sida på trottoaren och tittar bort och du ser dem inte?

Det är en grym sommar. Det finns inga markiser som skyddar längre. Det går inte att vara utomhus. Det går inte att vara någonstans i sitt eget sällskap. Vad som helst för lite bruten tystnad.

Du växlar några ord med närpolistjockisen. Det är ni två som blivit över. Du hör dig själv säga att alla svin inte bär uniform. Närpolistjockisen undrar om det är dig själv du syftar på. Han vill inte ta i dig med tång. Ingen arrestering här inte.

Du får ett bord på en servering på Skånegatan. När servitrisen kommer med din öl upptäcker du att du inte har några pengar på dig. Hon får bära ut ölen igen.

Jag hör dig, jag hör dig

Till min svenskspråkiga läsare i Saudi-Arabien som eventuellt vill kommentera läget i sitt land via Stockholm Under Ytan! Jag har läst vad du berättar. Det här blir inte lätt. Men visst ska jag försöka.  Att det rör sig om en riktig kontakt är bekräftat via IP-nummer, självklart kollade jag upp det.

Min dator är stulen och jag skriver dessa rader uppe i bergen på en lånad burk. En galen kvinna utan pass springer omkring ute på fälten. Hon säger att hon är från Holland men det känns väldigt osäkert. Hur som helst får jag skriva detta på hennes dator.

Till dig i Saudi-Arabien vill jag bara skriva att du måste vara mån om din identitet. Även om just Stockholm Under Ytan inte ligger på en server i Sverige, finns det antagligen andra än FRA som lyssnar, speciellt där du befinner dig. Kan du gå via en anonymiseringstjänst så vore det bra. Ett alternativ är att du registrerar ett anonymt GMail-konto till vilket du har krypterad uppkoppling. Sedan mejlar du mig dina uppgifter på sthlmunderytan@gmail.com På så sätt kan ingen snappa upp var du sitter.

Eftersom jag har publicerat några noveller i Fib Aktuellt, så borde detta enligt min tolkning ge mig meddelarskydd. Det gör det väldigt kontroversiellt att pressa mig på vilka källor jag har till de rapporter du har skrivit. Jag hjälper gärna till med detta om jag kan. Låt mig dock säga att jag har mycket begränsad tillgång till dator. Givetvis kan du också försöka med twitter, vilket jag har poängterat tidigare.

När jag ändå har dig på tråden så vill jag tipsa om den nya hipsterfällan. Visst var det något liknande du hade i tankarna när du kontaktade mig förra gången? Någon placerar ut fällor i NYC på gatorna som ser ut som rävsaxar ungefär. I mitten av rävsaxarna lägger man YSL solglasögon och givetvis kan ingen hipster bara gå förbi. Tydligen har de redan fångat in ett hundratal hipsters och de placerar hela tiden ut fler fällor. Så jag tycker vi steker den idén.

Han i The Killers, du vet

Någon har spänt upp presenningar för att ge oss skugga. Luften på tretusen meters höjd är tunn och vass, men hettan här uppe är ändå monumental mitt på dagen. Vi ligger i skuggan och väntar ut zenit.

Så detta är Atlasbergen. Bergskedjan som skiljer Nordafrika från Sahara röda sand. Jag har velat komma hit så länge; kanske mer än tio år. Vill se för mina egna ögon om sägnerna om det vidsträckta landskapet är sanna. Har man överdrivit när man har beskrivit hettan, storheten, människorna? Nej. Det. Är. Ännu. Större.

Jag har spelat till mig en palestinasjal från berberna som bor här uppe. Jag vann ett gastkramande parti rysk roulette som avgjordes med en italiensk revolver från sent sjuttiotal. Jag svalde mina piller och satte mig i cirkeln. Så bad jag djävulen återvända dit han kom ifrån och satte revolvern mot tinningen och tryckte av. Sedan var sjalen min. Nu häller jag vatten på den hela tiden för att hålla huvudet kallt och fuktigt. Det var en man strax över tjugo som förlorade. Vi lämnade honom åt vildhundarna.

Ljuset är olidligt skarpt. Vi har vandrat i två dagar här uppe. Det är bara jag från Europa. Jag har slagit följe med berberna. Vi talar inte varandras språk och jag har numera en oklar uppfattning om vart vi är på väg. Den förbannade taxichauffören valde att inte följa med. Men jag har hört talas om opium och änglarnas kör som skall belöna den som tar sig hela vägen och jag tänker inte ge upp nu.

Plötsligt ser jag en figur komma vandrande på stigen som leder till vårt improviserade läger. Först som en siluett, sedan allt närmare. Efter en evighet är han framme hos oss och kikar in under presenningen. Jag kan inte tro det.

Det är Brandon Flowers.

”I was just listening to your record in my earphones” säger jag och bjuder honom att sätta sig.

”That´s great. That´s just great” svarar Brandon.

Men sedan får han en bekymmersrynka i pannan.

”You didn´t download it, did you?”

“Yes. I did. I´m sorry.”

Brandon överväger om detta diskvalificerar mig för att bli hans kompis. Det går ett par skälvande sekunder, sedan sträcker han fram handen och skrattar. Jag tar hans hand med båda mina. Jag vill berätta vilken fin människa jag tycker att han är.

När han förstår att jag är från Sverige och Stockholm så blir han överlycklig.

”You must hear this great band from your city” säger han och tar upp sin telefon och knappar sig fram till en låt som han slår på i högtalaren. Så lyssnar vi på den tillsammans med berberna. Efter det måste Brandon vidare. Och vi ska åt vårt håll.

Så är det med det.

Pratande huvuden

Taxichauffören och jag har varsitt blått piller under tungan. Det känns som att vi har kört runt i timmar nu. Men det kan väl ändå inte stämma? Minareterna verkar böja sig i vinden. Jag kämpar för att hålla upp huvudet.

Chauffören stannar vid ett skjul bredvid landsvägen. Det är ett dammigt ställe som nutiden helt har glömt bort. Jag känner mig som en skyltdocka när jag kliver ur bilen och går in för att dricka en kopp kaffe. Där inne i mörkret sitter ägaren och tittar på tv. Hans ansikte är upplyst av den flimrande skärmen, i övrigt ligger rummet vilande.

Vi får servera oss vårt eget kaffe. Ägaren släpper inte tv:n med blicken för en sekund. Det måste vara fyrtio grader inne i skjulet. Min skjorta är genomblöt.

Bilen har jobbat uppför smala vägar länge nu. Vi måste vara mycket högre upp än när vi startade. Ändå hamrar hettan in sitt budskap i oss. Marockos himmel är vidöppen och utan moln. Solen fokuserar sina strålar på landskapet. Jag tänker på rakblad.

Vad gör jag här egentligen? Varför har jag tagit mig hit? Här uppe är det i alla fall inga folksamlingar. Talande huvuden överallt. Pillren håller tankarna i schack men jag känner redan hur jag håller på att bli resistent mot giftet. Snart kommer det att krävas två piller istället för ett.

 Jag ville förenas. Och förorenas med dig. Väntar fortfarande på att du ska hitta mig. Vilket blir svårt när vi befinner oss på olika kontinenter.

Vi åker vidare. Motorn hackar och frustar. Bilen vill helst ge upp kampen mot uppförsbackarna. Chauffören gestikulerar och svär och misshandlar gaspedalen bäst han kan. Mina hejaramsor blir som mantran i baksätet. Jag har ett radband mellan fingrarna som jag snurrar runt. Vinkar till några lekande barn vid vägkanten. De springer efter bilen när vi passerar. Jag öppnar fönstret och tänker slänga ut min bananklase men föraren skriker åt mig att låta bli. Han har säkert rätt. Bäst att inte väcka mer uppmärksamhet.

Närmare molnen nu. Snart igenom. Har alltid drömt om att köra en bil genom molnen. Berättar det för min chaufför som bara skrattar bakom ratten. Hans tolerans mot giftet är inte på samma nivå ännu. Det är bra. Jag behöver honom som tolk och budbärare längre fram.

En dag hoppas jag få sitta med dig och berätta hela historien. Jag ska bara igenom den själv först.

Stockholm Under Ytan.

Det snöar i Stockholm och det är långt till islossning. Jag sitter på kontoret en tisdag klockan tre och räknar sekunderna tills jag får gå hem. Allt är som vanligt med andra ord. Jag har räknat de där sekunderna om och om igen och jag förstår inte hur de hela tiden kan komma tillbaka. Borde de inte försvinna med åren?

Jag heter Samuel Wiberg och du har aldrig hört talas om mig förut. Det är okej, det har ingen annan heller. Jag flyger under radarn så att säga. Du är ursäktad. Det sägs att jag arbetar på en byrå som arbetar med obegripligheter. Det är i alla fall vad kollegerna säger ute i fikarummet när de ska beskriva det vi sysslar med här. Jag tror det stämmer. Jag har aldrig försökt motbevisa dem eller ens hitta en förklaring till det vi uträttar. Det ligger inte i min natur att ta reda på saker. Det är inte det att jag är lat, inte alls. Men min nyfikenhet är mycket selektiv.

Jag vaknar på morgonen. Sedan går jag och lägger mig på kvällen. Och däremellan sitter jag och stirrar in i en datorskärm och lyssnar på Serge Gainsbourg i mina hörlurar. Jag älskar Gainsbourg mer än vad jag älskar min dyrbara moder.

Okej jag erkänner. Jag älskar inte henne speciellt mycket. Men Serge Gainsbourg har trots allt gjort en bra låt eller två och det är mer än vad man kan säga om min mor. Ljudet som uppstår när hon kastar glas i väggarna nere i källaren för att bli av med sina aggressioner räknas inte. Hon tror att vi inte hör det. Hon tror att vi sover. Men både min bror och jag ligger med uppspärrade ögon och stirrar rätt ut i mörkret i våra gamla pojksängar och hör henne gå en dans med djävulen nere i pannrummet. Så avslutas jämt jularna. Det är bara då vi kommer hem och hälsar på. Kanske försöker hon säga oss något.

På skylten utanför porten står det att vi sysslar med Finansiell rådgivning. Det inger ingen som helst trygghet. Mina egna finanser existerar inte. Jag har inte sett till dem på länge och jag har slutat leta. Men att råda människor vad de ska göra med sina pengar är tydligen vår kärnverksamhet.

På anställningsintervjun berättade de att de sökte någon som kunde uttrycka sig i tal och skrift.

”Ni behöver alltså någon som kan prata och som kan alfabetet?” undrade jag uppriktigt och idioterna som ställde mig frågor nickade. Jag räckte upp handen och berättade för dem att tala är silver men tiga är guld. Det gick de på och så var jobbet mitt. Herregud, vad är det med folk egentligen?

”Kan du berätta något som vi bör veta om dig? Något oväntat?”

Det är skottpengar på folk som ställer den typen av frågor. Åtminstone tänker jag höja skatten för just dessa människor den dagen jag blir kung. Det är precis deras pengar som ska öronmärkas till mitt apanage, det är ett som är säkert.

”Jag kan stenografera” svarade jag lamt och skämdes för mig själv. Dels ville jag inte stryka dem medhårs alltför mycket, dels var det en lögn.

De lade fram ett papper och en penna framför mig.

”Här. Stenografera något.”

Jag ritade dit en krumelur och skickade över papperet till deras sida. De tittade på min kråka och frågade mig vad det stod.

”Vet ni inte det? Läser ni inte stenografi?”

Alla i rummet skakade på huvudet.

”Det står Gud hör bön.”

Och då fick jag kontrollfrågor på vilken religion jag bekände mig till men det avstyrde jag snabbt. Så stoppade jag ner papperet i fickan för att ingen skulle kunna dubbelkolla mig senare. Den brända jordens taktik.

Så vad gör jag här?

Låt mig få ta dig genom en normal arbetsdag. Den börjar officiellt klockan åtta men inte en jävel dyker upp på kontoret före nio. Tro mig. En gång kom jag i tid och satt på min plats klockan åtta på morgonen. Helt bortkastat. Ingen såg mig komma i tid. När de andra dök upp en timme senare var jag utschasad och uttråkad. Jag tog en lång lunch den dagen, det vill jag lova. Jag unnade mig att läsa båda morgontidningarna och båda kvällstidningarna innan jag var tillbaka på kontoret den eftermiddagen. Jag minns att det förvånade mig hur mycket samma saker det står i alla fyra tidningarna. Vi kan diplomatiskt kalla det variationer på samma tema.

Hur som helst så kommer chefen alltid sist. Chefen är en hon.

Vad ska man säga om henne mer än att hon går i kavaj, är blond och har stresseksem? Jo, hon är rolig att studera tycker jag för hon tror faktiskt att hon gör skillnad. Piska och morot. Det är ett uttryck som hon ofta använder. Jag undrar stilla om det är en sexuell anspelning som hon ständigt upprepar. I så fall borde hon anmälas. På vår avdelning tolererar vi inte sexuella trakasserier.

Men mig lurar hon inte. Jag vet att hon tar piller för att vakna på morgonen och sedan tar hon piller på kvällen för att kunna somna. Hennes ögonlock är som en slö basgång i en Joy Divisionlåt. Ingen som någonsin har umgåtts med en knarkare kan missta sig på vad hennes ögonlock berättar för oss.

Så chefen kommer in sist och då är klockan tio. Då är vi ett gäng som demonstrativt brukar gå och fika. Ibland hänger jag med och ibland inte. Min dagsform får alltid styra. Beroende på om chefen har fått i sig ett eller två piller innan frukost så noterar hon vilka som är inne på kontoret. Det har funnits dagar när hon kommer in och sätter sig på sin plats och tänder upp sin dator och sin lampa och börjar knappa på tangentbordet utan att ha sagt ett ord. Men hon skriver en bokstav var femte sekund. Man kan inte ens kalla det för en pekfingervals. Hennes fingrar kör en slowfox. Very slow. And not so much fox.

Sedan efter två timmars knappande på sin dator tittar hon plötsligt upp, fri från vad det nu än är som har ockuperat hennes hjärna. Och så ser hon oss. Och hälsar glatt. Hon tror på fullt allvar att hon precis har kommit in till jobbet och satt sig. Jag kan älska henne för det. En sann livsnjutare gör så. Vi har alla mycket att lära av mästaren.

Sedan gör vi affärer. De som är betrodda i alla fall. Man ringer några samtal. Man skickar några mejl. Man bokar några luncher. Det är inget konstigt med det. Faktum är att det inte är något särskilt med det heller. Det är ett vanligt jobb med vanliga människor som gör vanliga saker.

Och jag för anteckningar. Det är mitt jobb. Jag blir inkastad på möten när särskilt viktiga kunder är på besök och förväntas notera varje ord som blir sagt. Har jag tur hinner jag med en tredjedel av vad pratkvarnarna babblar om. Så mycket syre som förbrukas i onödan på dessa möten.

Efteråt är jag helt matt och går gärna hem. Men det händer att jag måste skriva en rapport på eländet som jag precis har genomlevt. Då får jag verkligen stålsätta mig och spela hård rock i mina lurar för att stå ut. Det smärtar i hörselgångarna men någon måste göra det.

Chefen är en hon. Chefen är en hon. Chefen är en hon. Chefen har sexiga ben. Morot och piska.

Ibland går jag på lunch med mina kolleger. De tillåter mig att gå med dem trots att jag är längst ner i näringskedjan. Vi äter oftast en kinabuffé som gör mig deprimerad. Men jag står inte tillräckligt högt i rang för att föreslå något annat. Därför stannar jag gärna kvar vid mitt skrivbord och äter en macka i stället. Eller går i väg till en trevlig italiensk kvarterskrog som jag känner till i närheten som serverar underbara affärsluncher. Där höjs det inte på några ögonbryn för att man är ute och representerar på egen hand. Kontrollerar chefen någonsin mina Eurocardfakturor. Svaret på den frågan måste bli nej. Och det tackar vi henne för givetvis.

Och sedan kommer eftermiddagarna. Om dessa finns inget att säga. Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? Det är Samuel Wiberg, mina damer och herrar.

Bring me the fucking riot, man.

Hur kan jag täppa till truten på böneutroparen utan att få hela Marrakech på mig? Är det okej att proppa igen deras högtalarsystem med bananer inköpta på den lokala basaren? Klockan är strax efter fem i gryningen och inte ens skoputsarna har vaknat ännu.

Jag hyr ett rum högst upp i ett förfallet fyravåningshus på piratgatan med utsikt över torget och gatuförsäljarna. Det är svårt att orientera sig i staden, vars gränder inte är byggda enligt någon logik över huvudtaget. Det är liksom meningen att man ska förvirra sig längre och längre in i labyrinten och behöva hyra en guide tillbaka till en gatukorsning som går att känna igen.

Jag har fått sällskap av Paul från Australien, vi började prata med varandra nere på caféet igår kväll och han visade sig vara en trasig människa som har varit ute i världen ett par år nu utan att höra av sig hem. Tydligen så tror hans släkt att han är död. Han vill ha det så. Han skrattar gott åt skämtet som han planerar; att bara dyka upp på sin systers bröllop oanmäld och ta över hela föreställningen. Stjäla hennes stora dag ifrån henne. Sätta sig vid ett bord med en flaska cognac och dra historier från sina resor och få alla att lyssna.

Paul är inte klok i huvudet men han fascinerar mig och jag kan inte låta bli att fråga honom frågor. Om länderna han har besökt. Om varför han reser på tre olika pass. Om det djupa skärsåret som sträcker sig över vänstra kinden och ner på halsen.

Tillsammans beställde vi in couscous och kyckling. Han hade en fickplunta med dålig sprit som vi delade på. Jag tillät mig själv att tappa kontrollen. Tell him a little bit but not too much, som Talking Heads sjöng. Senare gick vi upp på ett hustak med utsikt över staden och satte oss på kanten och dinglade med benen. Jag rullade ett par joints och vi blev sittande där. Stirrade på månskäran som hängde över oss.

Här i gryningen ligger jag och vrider mig bland lakanen i min enkla säng. Böneutroparen har verkligen bestämt sig för att väcka hela världen. Jag kliver upp och tittar ut genom min lilla fönsterglugg. Minareter. Himlen är rosa och vit. Duvor som flyger i stora flockar och letar efter överbliven mat nere på trottoarerna.

Jag får på mig tunna byxor och en bomullsskjorta och går ner för trapporna. Kommer ut på gatan som fortfarande ligger i skugga. Den här dagen ska precis till att börja. Jag vinkar till barberaren på andra sidan gatan som vill ha in mig till sin salong för en rakning. Det är okej. Han lägger varma handdukar på mitt ansikte och pratar om revolutionen som måste komma även hit. Hela mellanöstern kokar. Han frustar när han berättar om det känns att leva under en regim som förtrycker. Sedan rakar han mig med sin kniv utan att skära mig det minsta.

Med mjukt renrakat ansikte går jag längre in i gränderna. Det spelar ingen roll vart. Idag är en bra dag att försvinna på.

Under kniven

Jag trycker upp dig mot väggen och sätter min elektriska kofösare mot din hals. Din kropp skakar till. Pupillerna vidgas. Du biter dig själv i tungan av elchocken. Saker går sönder i din hjärna när strömmen far omkring där uppe.

Jag hoppas du inte tar det personligt.

Jag behöver din telefon och din plånbok. Jag bad dig lugnt och sansat att lämna över dina prylar men du valde att göra motstånd.  Du måste förstå.

Att fettsuga sig kostar pengar.

Efter det väntar några snitt under hakan. Är det för mycket begärt? Att en gång i sitt liv få känna sig vacker? Här har du min prioritetslista:

1.      Käke och haka.

2.      Ansiktslyft.

3.      Skinklyft.

Du ska vara glad att jag inte transporterar bort dig i min skåpbil och säljer dig till kinesiska organtjuvar. De betalar bra för sådana som dig. De betalar bra för sådana som mig också, när jag väl är färdig med mig själv. Måste passa mig när jag är klar. Jag kommer att bli så fin, så fin.

Tänk på Burt Reynolds. Han lägger upp sig en gång om året på en brits och suger ut flottet ur buken. Sedan kan han äta sina friterade bläckfiskringar precis som vanligt. Tänk på honom nu. Jag vill att du gör det. Tänk med det lilla som är kvar av din brända hjärna. Vi är bara små människor på det här stora klotet. Vi gör det vi måste. Tänk på det.

Jag lämnar dig liggande i rännstenen. Du svimmade av smärtan. Det hade inte behövt bli så om du hade lytt order. Kanske kan vi träffas i framtiden, när jag är omgjord och ny och har skapat mig som jag var ämnad men som moder natur nekade mig. Vi kommer att vara som främlingar för varandra. Jag lovar, du kommer inte att känna igen mig. Vi kan bli de närmaste vänner. Jag ska berätta mina hemligheter för dig. Inte alla, men nästan. Och du kan berätta dina. Till dess: farväl!

Smältvatten.

I gryningsljuset blir vi alla avslöjade. Ligger stilla så länge vi kan. Låtsas sova. Men efter ett tag måste vi ju acceptera morgonen. Jag har påsar under ögonen som jag gärna skulle vilja dölja. Du säger att det mer liknar välfyllda shoppingkassar.

Jag råkade doppa slipsen i gazpachon igår kväll. Jag hängde den på tork över en stol. Nu ser jag att jag aldrig mer kommer att kunna använda den.

Jag är redo för dig. Vill jag säga. Men du steker omelett med ryggen mot mig. Så berättar du om när Jakob lämnade dig och du skulle göra kaffe den första morgonen efteråt. Att du gjorde alldeles för mycket och tvingade dig att dricka upp allt själv. Som straff för att du inte hade tänkt.

Jag känner mig som en av dina dammråttor.

Prata inte om det säger du. Du har inte städat på veckor och när solen lyser in genom fönstret så får du ångest. Jag pratar inte om det säger jag. Men våren är här och isarna smälter.

Spela något vackert för mig innan jag går. Du har fortfarande inte gjort det. Men du vill inte spela. Du vill inte säga något mer. Och pianot har dammat igen. Jag tar god tid på mig i hallen när jag drar på mig bootsen. Du kallar mig cowboy utan någon ömhet i rösten.

En bil passerar mig ute på gatan och kör genom en vattenpöl. Byxorna blir nerstänkta av brunt vatten. På något vis känns det rättvist just idag.

Hoppet återvänder till kroppen som en ilning genom ryggraden när du ringer mig. Jag tänker att du vill avsluta lite snyggare. Och kanske ses igen. Du har glömt din slips säger du. Släng den, säger jag. Den påminner mig om igår och igår spelar inte längre någon roll. Dessutom har den en maträtt på sig.

Victoria Milan.

”Om jag ändå vore tjugofem år yngre och inte så satans gift” säger Eva till Johanna.

”Har du testat Victoria Milan ännu?” svarar Johanna.

”Nej har du?”

”Herregud, ja.”

Johanna rister till på stolen. Hon tänker på något med välbehag.

”Du vet Robert är bara tråkig” fortsätter Eva. ”Han städar och tvättar och tar hand om barnen men på kvällarna så orkar han inte ligga med mig längre.”

”Skaffa en älskare via nätet. Det finns tusen av dem där ute” säger Johanna.

”Men är det verkligen riktigt rätt?”

”Du sa ju precis att du önskade att du var yngre och mindre gift?”

”Jo men ändå. Robert är ju bra med barnen…”

”Jag har en konversation via sms med min älskare just nu” säger Johanna och fiskar upp telefonen.

”Vad säger ni då?”

”Jag erbjuder honom mina bröst inne på muggen om han kommer hit” svarar Johanna.

”Och vad svarar han?”

”Han undrar om jag är den trånga mussla han alltid har letat efter.”

”Jag tycker det låter lite äckligt” svarar Eva.

Johanna tittar på Eva.

”Nej det är inte äckligt. Det är inte bara tonåringarna som får prata snusk, Eva. Kom ihåg det. Däremot är det förvånande att han undrar eftersom han redan har testat mig.”

”Något är fel men jag vet inte vad” säger Eva och får tårar i ögonen.

”Ingen tackar dig för att du är trogen. Det är som med jobbet. Du jobbar och går i pension och ingen bryr sig.”

”Vad ska mina barn säga?” frågar Eva sig själv nästan ljudlöst.

”Du är helt otrolig! Varför skulle du berätta det för dina barn?”

”Det är så jag har uppfostrat dem. Vi berättar saker för varandra.”

”Nu är det du och jag som loggar in och skaffar dig ett konto. Du behöver få åka lite.”

”Du är verkligen en sann vän Johanna. Tänk om det fanns fler av din sort här i världen.”

”Tro mig Eva, det gör det.” 

en psalm för dig

Bry dig inte om mig. Jag går mest runt och paxar solstolar nu för tiden.

Jag blev visst sjuttiotvå år gammal över en natt. Det är möjligt att jag kan ställa dig till svars även för det, vi får se.

Visste du att Beate ringde mig från Tokyo. Hon satt fast i en hiss på femtiotredje våningen. Även om flodvågen inte når så högt så ställer den till med skit på alla våningsplan. Jag sa att jag tyckte att det var snällt att hon ringde till just mig, men att jag satt lite tajt till i Marocko och därför inte riktigt kunde hjälpa henne. Hon grät och grät och ville bara flyga hem, sa hon. Så nu får du den informationen. Se till att få hem henne bara. Använd dina kontakter som du brukar skryta om.

Skulle du också kunna kolla varför Tomas Brolin har addat Stockholm Under Ytan på Facebook? Stockholm Under Ytan är inte riktigt bekväm med det. När du springer på honom – och det vet jag att du gör – så ställ honom mot väggen. Vilka är de gemensamma beröringspunkterna mellan en smällfet gammal fotbollsspelare och en smällfet gammal solstolspaxare?

Apropå svenska kändisar så dök Benjamin Wahlgren upp igår. Och jag som trodde att gycklaren nere på stranden var käckast. Det skadar allvarligt min självkänsla att befinna mig på samma strand som honom. Framöver kommer jag alltid att veta att det var här, under solen i Marocko, som jag slutade spela roll.

Jag har tappat klockan i sanden. Alla som någon gång har varit fulla och nakna på samma gång vet hur viktigt det är att veta vad klockan är. Jag har svårt att pruta på en ny också. De vill ha för mycket betalt. En klockförsäljare ville att jag skulle suga av honom som betalning men någonstans strax där innan går gränsen.

”Kolla med honom istället” sa jag och pekade på Benjamin.

Stämmer det att det finns syndikalister på Södermalm med twitterkonton i dessa dagar? Jag har verkligen varit borta för länge. Tiderna förändras. Som sagt; jag har ju själv nyss fyllt sjuttiotvå mentalt.

Du borde komma hit när du får tid. Jag vet en hydda som du kan få hyra. Du kan sova på verandan under stjärnorna, så varmt är det. Nätterna är som en smekning och dödskyss på samma gång, om du lyssnar noga kommer du att höra sjakalerna ropa efter din själ när du försöker somna. Men du behöver inte vara rädd, jag lovar. Om Benjamin Wahlgren dyker upp vid din säng om natten så är det garanterat värre.

Den som ändå vore en Cyklop

Sitter på City Akuten. Gör en synkontroll.

”Du borde göra en laseroperation” säger hon mitt emot mig. ”Då behöver du inga glasögon mer.”

”Det känns läskigt” svarar jag.

”Nej det är helt ofarligt. Kostar tio tusen per öga.”

”Totalt trettio tusen alltså.”

Vad du än gör: Gå inte på toaletten

På kontoret. Klockan är strax efter lunch och jag är fjättrad vid min dator. Den här rapporten mördar mig. Alla andra runt omkring mig verkar ha fullt upp med att bli mördade också. Jag reser mig för att gå på toaletten. Jag låser dörren till toaletten och lyfter upp toalettstolen och gör en märklig upptäckt. Någon har glömt att spola efter sig.

Kvar i vattnet i toalettstolen ligger en kondom. Den ser använd ut.

Jag jobbar som mäklare på ett av Stockholms större mäklarhus och visst går det vilt till emellanåt på våra företagsfester. Jag vågar inte gå in i detalj på vad som har hänt på de festerna för gissningsvis skulle ni aldrig låta oss sälja era hem i så fall. Men att vi knullar på lunchen var nytt även för mig.

Jag gör vad jag ska och spolar. Kondomen flyter upp till ytan igen. Jag spolar en gång till. Samma sak. Jag går ut och sätter mig på min plats och till min fasa ser jag hur Angelica går in på toaletten direkt efter mig. När hon gör samma upptäckt som jag gjort så kommer hon att tro att det är jag som är skyldig till kondomen. Hon såg att jag var där före henne.

Jag ser mig runt i det öppna kontorslandskapet. Vilka kan ha använt toaletten? Mike och Anna? Eller Kasper och Eva? Vilka jävla idioter.

Angelica kommer ut från toaletten och ger mig en äcklad blick. Sedan går hon direkt bort till chefen och ber om att få prata med honom i ett av mötesrummen. De går iväg och jag kan se från mitt skrivbord att hon gestikulerar upprört när hon berättar om vad hon har sett. Nu vill jag bara ta på mig rocken och springa från kontoret. Men det är för genomskinligt. Då kommer alla att veta att det är jag som inte kan sopa igen spåren efter mig.

Både chefen och Angelica kommer ut från mötesrummet och går och sätter sig på sina platser. Fem minuter senare får jag ett mejl i inkorgen. Från chefen.

Jag vill träffa dig nu. Möt mig nedanför porten så tar vi en promenad.

Så jag tar på mig min ytterrock och går ner på gatan. Chefen kommer ut ett par minuter efter mig. Vi börjar promenera.

”Vad gjorde du på toaletten?” frågar han.

”Jag gjorde ingenting. Det var inte jag” svarar jag.

”Angelica hittade en kondom i toalettstolen”.

”Den låg i stolen när jag gick in. Det är inte jag som har slängt den där”.

Jag kan se i hans ögon att han inte tror mig.

”Du känner till vår policy. Inga förhållanden är tillåtna på avdelningen. Säg nu vem du träffar så får jag omplacera en av er till ett annat kontor”.

”Det är inte som du tror! Jag träffar ingen!”

Vi stannar upp på gatan. Chefen tänker.

”Menar du att du var ensam där inne? Varför i helvete i så fall med en kondom på? Känns det lyxigare eller?”

Liket lever

”Jag är så fruktansvärt förbannad på min nya HTC telefon” säger Anna när hon håller upp den framför mig med en hånfull min.

Vi sitter på Mellqvist med våra pyttesmå espresso och frisyrer och YSL boots. Jag har eldat på den här dagen med innehållet i en fickplunta jag hittade på bussen i morse. Den enes död den andres bröd och så vidare. Jag är duktigt tankad faktiskt på dålig sprit. Både Anna och jag har våra bästa dagar bakom oss. Men herregud, vi gör det bästa vi kan för att dölja det med Margiela och Comme des Garçons och jag tror att de flesta går på bluffen.

”Jag har svårt att förstå vad du säger för det susar i hela huvudet. Jag känner mig som ett pariserhjul” säger jag till Anna.

”Teknik som inte funkar är det värsta” fräser Anna.

”Du skulle ha köpt en iPhone”.

”Vet du? Inget kan dom göra rätt. I går kväll visade väderappen att det skulle bli plus tre grader idag.”

Jag vrider på huvudet för att titta ut mot Rörstrandsgatan. En man går förbi utanför i Hugo Boss rock. Snygg men inte tillräcklig, tänker jag.

”Ja?”

”Men när jag kollade på termometern i morse utanför köksfönstret så var det bara en plusgrad.”

”Tur att du kollade, det hade kunnat sluta illa.”

”Jag måste köpa en iPhone alltså” säger Anna.

”Kan du lägga handen på mitt bröst och kolla om mitt hjärta verkligen slår? Jag känner ingenting längre när jag gör det.”

Bokförläggare och deras hundar

På väg hem genom decemberkvällen ringer jag min bokförläggare. Jag är bekymrad över att inga pengar har kommit in på kontot som han lovat och jag har försökt att nå honom under hela dagen. Tidigare på lunchen idag kunde jag inte göra rätt för mig eftersom mitt American Express har blivit spärrat tills jag har löst mina skulder. Självklart har jag trollat runt med en sex, kanske sju andra kort och banker för att få snurr på det hela. Men jag är ett jagat djur i behov av ett förskott på boken som ska komma ut. Min förläggare orkade inte med mina hundögon ännu en gång i farstun och gav med sig och lovade som sagt att jag skulle få pengarna nästkommande bankdag. Men han är en klåpare.

Givetvis är det frustrerande att aldrig ha pengar och gå från bankkontor till bankontor och se helt oförstående ut när personen bakom kassan påpekar att jag ligger efter med avbetalningarna. Dessa människor är som alltid helt okänsliga för konstnärssjälar och hårt arbetande människor med högt uppsatta mål. För dem är hela livet en sifferexercis. Och det enda jag behöver är en ny kredit. Inget annat begär jag och när jag inte får det – för det händer tyvärr att jag blir avvisad – så rubbar det hela min värld för ett ögonblick och jag känner vreden koka inombords. Att jag ska behöva fokusera på annat än mina texter är ett hån mot hela min natur. Det är mycket irriterande.

Och ändå finns det en sak som gör mig än mer rabiat och det är min bokförläggare i sin morgonrock. En blå- och rödrandig morgonrock av högsta kvalité som han går omkring i hela dagarna. Han lämnar sällan sin våning utan sköter all korrenspondens därifrån i sin morgonrock och ett par tofflor. De gånger jag har fått audiens till hans hem, antingen för att lämna ett synopsis som han skall slakta med sitt oförstående, eller få ett köttben tillslängt mig för att döva min hunger, så öppnar han alltid i samma morgonrock och härliga solbränna. Det gör mig verkligen till en sämre människa som vill spöa på julgransförsäljarna när jag är på väg hem efteråt. För bortsett från mig så har han bara skitförfattare i sitt stall. Det brukar jag berätta för honom och då skrattar han och säger det är bra min pojke, det är bra.

Nu ringer jag honom för säkert åttonde gången i dag och signalerna går fram. Jag föreställer mig hur det nästan ekar i de stora rummen när telefonen ljuder. Och hur han ser på displayen att det är jag som ringer. Hånflinar mot telefonen. Kanske till och med säger högt och tydligt att jag svarar inte din jävel, jag svarar inte. Det här är verkligen sista gången jag tar skit från honom på det här viset. Jag säger upp kontraktet, jag…

”Thomas. Förlåt att jag har missat dina samtal” säger han i andra änden av telefonen när han svarar. ”Det har varit en lång dag”.

”Ja det har det verkligen” säger jag. ”Hur har du kunnat missa mina samtal?”

”Jag har haft mycket idag. Möten. Telefonkonferens med förläggare i Rumänien. Ett sammanträde som inte kunde vänta”.

”Men du kunde väl ha svarat en gång? Var hade du telefonen?”

”I morgonrocken”.

”Men då hade du väl kunnat ta samtalet? Det var ju viktigt för mig” säger jag med gråten i rösten, helt förödmjukad.

”Utan att gå in för mycket på detaljer så hade jag tagit av mig morgonrocken just när du ringde”.

”Va? Men jag ringde ju flera gånger under dagen?”

”Inga kommentarer”

Det här måste vi göra om nästa helg

Du kanske vet hur det är. Man blir ihop. Allt är magiskt. Det finns tid mellan lakanen. Tid att öppna ännu en flaska vin och sova ut dagen efter. Frukostar på café. Tid att känna kärlek. Man flyttar in under samma tak. Det blir barn. Man kan glömma det som var. Får koncentrera sig på dammråttorna istället. Läsa sagor. Stå och frysa i parker. Köpa blöjor.

Vi är igenom det där nu. Barnen har blivit större. Jag har fått tag i en barnvakt. Köpt två biljetter till Cut Copy på Strand. Vi går dit, via en hotellbar där min fru häller i sig fyra drinkar. Nej fem är det nog. Vi kommer in på Stand. Går in och ställer oss i baren. Vi är äldst i lokalen. Alla hipsters tror att vi är ironiska som är där. Antingen det eller så är vi en installation. Jag skiter i vilket. Jag vill bara se ett band som förr i tiden. Min fru har missbedömt sig själv. Hennes alkoholtolerans är minimal men det begriper hon inte.

"Jag har tre drinkar i höger ben och två i vänster" gapar hon i mitt öra.

"Känns det bra då?" undrar jag.

"Jag tror jag måste visa pattarna!" säger hon till bartendern.

Och så drar hon upp tröjan. Det blir inga applåder på det. Vilket gör mig rasande.

"Fattar ni att hon har fött tre barn?" skriker jag till de som står runt oss och stirrar. "Ni kan vara jävligt glada om ni har såna tuttar när ni är tjugofem utan att ha bidragit till samhällsutvecklingen!"

Sen börjar bandet. Vi står längst fram. Scenen fylls av rök och folket jublar.

"Sångaren är så jävla snygg" säger min fru.

Sen försöker hon klätta upp på scenen. Hon river ner en monitor och blir liggande vid mina fötter. Jag hjälper henne upp. Och så kommer vakterna genom folkhavet. Vi får inte ens hämta ut våra jackor. Vi hör trettio sekunder på första låten sedan är äventyret över. Vi tar en taxi.

"Tranan" säger jag till chauffören.

Den här kvällen får inte redan vara slut. Jag hoppas vi hinner nyktra till innan vi är framme. Jag är i desperat behov av en lyckad utekväll efter sju år i fångenskap. Min fru har somnat i baksätet.

"Släpp av mig vid Tranan" säger jag. "Sen fortsätter du bara runt runt med henne."

Chauffören ser skräckslagen ut.

"Kör runt i stan bara. Vart som helst. Låt henne sova och kom hit med henne om två timmar" fortsätter jag.

Jag räcker över en sedelbunt. Chauffören tittar på pengarna som att de ska bränna sönder handflatan på honom.

"Gör nu som jag säger. Vi är småbarnsföräldrar och vi är ute för första gången på länge. Var lite hygglig nu."

feberdrömmar

Tack för ditt mail från Saudiarabien. Det låter intressant och jag tänker noga överväga det, men för tillfället befinner jag mig vid havet i Marocko. Det är jag och måsarna.

Barnen jagar krabbor på stranden och fiskarna försöker prata med mig på franska. Min skoltyska fungerar dåligt. Och min arabiska har allltid varit lite sisådär. Och absolut ingen talar engelska, fiendens språk.

Tror du verkligen att det finns en så stor marknad för handklovar? Som sagt, jag lovar att verkligen fundera på det du skriver. Datorn har tyvärr fått grus i sig när jag använde den som huvudkudde i natt. Det klara himlavalvet ropade på mig, jag ville inte sova inomhus. Därför gick jag ner till båtarna som var uppdragna i stranden och la mig på rygg. Vi får se hur länge till datorn orkar. Jag kanske inte kan skriva mer.

Det står en övergiven kåkstad en bit bort på stranden. Den känns mäktig och overklig. Hus i flera kvarter som är helt tömda på liv och rörelse. Det måste ha bott människor där en gång i tiden. Vad hände med dem? Nu har galna hundar tagit över och skäller om någon nyfiken försöker närma sig. Jag kan inte bara låta det vara. Jag måste dit och måla. Ta med mig bilder hem.

Hoppas du förstår att jag inte tänker satsa en massa pengar på ditt förslag. Trissvinsten har gett mig möjlighet att aldrig mer behöva göra ett ärligt handtag i hela mitt liv. Jag vill bara sitta här just nu och lyssna på Brandon Flowers och räkna vågorna.

Har du inte hört från mig om ett par dagar så skicka ett meddelande på twitter. Telefonen fungerar fortfarande, även om den numera också lever sitt eget liv. Jag får ladda den uppe hos en bussig caféägare som har fått för sig att jag är en hemlig utsänd agent som har kommit för att befria dem.

Vem vet, han kanske har rätt.

Det gäller att hålla hela vägen

Av någon helt bisarr anledning så får Greger hugg nere på Riche, visar det sig.

"Vi åkte hem till henne" säger Greger med rödsprakande ögon.

Han luktar sprit och bensin och gammalt rakvatten. Vi äter en middag ihop på Tranan. Servitören ville knappt släppa in oss när han fick syn på Greger, men han kunde inte neka en stammis. Vi blev placerade så långt ifrån alla andra som möjligt i lokalen. Jag föreslog att vi skulle få ett bord ute i köket bland kockarna. Halvt på skämt. Servitören såg ut att överväga förslaget för ett ögonblick.

"Hon var het och försökte få av mig brallorna redan ute i hallen och jag är ju inte den som är den så jag hjälpte henne på traven" fortsätter Greger.

Det är ett mysterium att han kan lassa in risotto och skaldjur dagen efter en sådan praktfylla som det måste ha varit igår.

"Problemet var bara att jag var fruktansvärt skitnödig. Jag hade hållt mig inne på Riche i flera timmar och sen höll jag mig i taxin hem till henne också."

"Let´s keep it positive" försöker jag men Greger förstår inte engelska.

"Så jag står i hennes hall med byxorna nere vid skorna och hon ska precis gå ner på mig när hon får syn på mina kalsonger. Det är en fartrand i kalsongerna."

"Du kunde inte hålla tätt?"

"Tydligen inte. Så hon ville slänga ut mig. Med all rätt kan man väl säga. Fast jag försökte övertala henne."

"Hur då?"

"Jag sa att hon inte skulle ta det personligt. Det var inte så allvarligt. Jag tyckte hon skulle se fartranden som ett fashionstatement."

"Skål för dig Greger" säger jag.

"Folk är så kräsna när de börjar komma upp i åren. Lite skit har väl ingen dött av."

Knark, Brandon Flowers och 5 miljoner.

Den där trisslotten kanske visar sig vara en förbannelse. Man har ju läst att folk blir olyckliga av så mycket pengar på en och samma gång. Men jag tar chansen. Jag sitter på ett flygplan på väg till Marocko när jag skriver det här. Det är möjligt att texterna kommer att bli lidande av allt hasch. Atlasbergen lockar. Är osäker på uppkopplingen.

Följ mig här.

Någonstans där ute går en basist omkring och är kraftigt berusad

Greger och jag går på Sankt Eriksgatan. Jag fattar inte att jag har gått med på det, men han har övertalat mig att följa med ner i replokalen och åtminstone träffa killarna. Efter det som hände på Big Ben så grävde jag ner mig i flera veckor men nu har den jäveln grävt upp mig igen och den här gången tänker han hålla mig över ytan.

”Du är tillräckligt Under Ytan ändå säger han.”

Jag drar inte ens på munnen. Vi kommer ner i lokalen. Längs väggarna står det PET-flaskor fyllda med killarnas piss när de inte har orkat gå på toaletten fyra meter bort. Rummet stinker av svett och ålderdom. Min gitarr står lutad mot väggen där jag lämnade den för sex månader sedan. Den verkar inte ha saknat mig. Känslan är ömsesidig.

De andra tre står i en halvcirkel och röker. När jag kommer in i rummet tas jag emot som den förlorade sonen. De försöker faktiskt krama mig med sina instrument hängande runt halsarna.

”Vi kan inte göra det här utan dig” säger Niklas.

”Det låter väldigt dramatiskt” svarar jag.

Greger har köpt rödvin för trehundrafemtio spänn flaskan. Sex flaskor. Det blir några höjda ögonbryn på det. Greger korkar upp och serverar vin i små vita plastmuggar som han har stulit från sin tandläkare.

”Vi låter kanske som skit. Och vi ser ut som skit. Men vi dricker vin med stil” säger Greger och höjer sin mugg mot taket som är täckt av trasiga äggkartonger.

Alla dricker av en specialbeställd årgång Bordeaux. Greger är mäkta stolt. Jag gillar vinet men tycker det är helgerån. När jag föreslår att vi lägger ner repetitionen och går hem till mig via Kajsa Warg så stöter jag på motstånd.

”Vi köper hängmörat kött och så dricker vi det här vinet som det är tänkt istället” säger jag.

Greger svarar med att plocka fram ostbågar och lägga på förstärkarna.

”Det är bara att ta” säger han. ”Huset bjuder på det också.”

Så killarna börjar glufsa i sig ostbågar och hinka vin. Jag hälsar på min gitarr. Pluggar in den i min lilla Mesa Boogie och det sprakar till när strömmen går på. Så tar jag ett ackord och allt är som vanligt igen. Jag känner en blixt genom ryggraden av lycka och förväntan. Det var inte drömmarna det var fel på. Det var omgivningen.

Niklas har skrivit två nya låtar som kan vara det sämsta jag någonsin hört. Och han ska vara bandets officiella låtskrivare. Vi spelar dem i alla fall. Försöker hitta något positivt någonstans i låtarna som vi kan utveckla. Till och med Niklas ser ledsen ut.

Efteråt sitter vi på Peppar. Fem fulla molokna gubbjävlar som en del av inventarierna. Bananflugorna undviker oss, så sorgliga är vi. Greger är helt väck. Han har druckit två flaskor Bordeaux själv och vill gå vidare. Ingen annan är så pigg på det. Greger har med sig sin bas i ett hardcase.

”Jag ska repa hemma tills nästa gång” säger han. ”Ska bara få bort hudavlagringarna på strängarna, sen ska grannarna få sig en jävla omgång.”

”Har du någon stärkare hemma då?” undrar jag.

”Va?”

”Jo ja sa, har du någon stärkare hemma då?”

”Fan det glömde jag. Men jag budar över en från lokalen i morgon. Eller kanske redan i natt förresten.”

”Ja gör det” säger Niklas.

”Vilka ska med vidare nu då?” undrar Greger. ”Vi åker ner till Riche.”

”Inga basister på våra gator!” skriker jag och menar det.

Greger tar det personligt och säger att han ångrar att han bjöd mig på fint vin och allt.

”Ostbågar också” säger jag. ”Glöm inte dem.”

Greger försvinner ut från Peppar. Vi ser honom hoppa in i en taxi genom fönstret. Basen står kvar inne hos oss. Vi som sitter kvar är helt överens om att sälja den till bartendern här och nu för en flaska vin till. Det är djungelns lag som gäller bland oss musiker.