Marie säger heeeeeeeeeej och skiner upp med hela ansiktet när hon får syn på mig och sedan korsar hon gatan och slänger sig runt halsen på mig. Det är ju roligt att hon blir så glad, även om jag blir förvånad. Det har gått fjorton år sedan jag såg henne sist och då var det hennes ryggtavla jag stod på Khao San road och glodde efter. Hon hade köpt en gul klänning som hon bar och jag kunde stå i folkvimlet i flera minuter och se henne försvinna. Sedan blev jag nästan överkörd av en buss full med packade turister som var på väg mot fullmånepartyt och de tänkte fan inte vänta på att ett gråtmild backpacker skulle flytta på sig.
Det blir så många tankar på en och samma gång i huvudet när jag tittat på Marie, jag hinner inte tänka klart dem, hinner inte börja tänka dem innan tre andra minnen poppar upp och slåss om utrymmet i min lilla gråa hjärna. Livet har pågått och straffat oss båda, så mycket förstår jag på en liten sekund. Men vad mer?
”Jag tog mig till Nya Zeeland” säger hon. ”Blev kär i en bonde. Han gjorde mig med barn och det kunde jag ju inte behålla.”
”Nej du var ju bara tjugo” svarar jag.
”Tjugoett” rättar hon mig.
”Vad gör du nu då?”
”Jag har rest klotet runt en massa varv. Kommer aldrig till ro. Nu senast har jag varit i Monte Carlo.”
Hon frågar inte mig. Hon ser att jag är blekfet och att mitt liv inte är så kul. Det blir sorgligt när vi båda står tysta och ”tittar” på mig.
”Vi var fina ihop” säger hon. ”Ett tag i alla fall.”
”Jo.”
”Men jag var så ung. Du med. Vi var inte menade för varandra.”
”Men ändå.”
”Äh, jag bedrog dig med andra hela tiden.”
”Va?”
”Ja ja ja ja, heeeeeeela tiden alltså. Ett par gånger i veckan. Så många poeter på Kvarnen som jag ville knulla. Det var lika bra.”
”Det visste jag inte” säger jag.
”Ta det inte personligt. Jag var bara tjugo.”
”Tjugoett” rättar jag henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar