tisdag 8 maj 2012

10 låtar

Nummer åtta.

Jag satt i Halmstad och var femton år och ville skriva en bok, en roman. Det var befängt givetvis, hade inget att berätta, inget av substans, det var för tidigt. Men det kunde ju inte jag veta. För mig var skolan för trång; fritidsgården för tråkig och det mest spännande som hände var att en snabbmatskedja hade öppnat nere på stan. Det gick rätt fort att äta sig genom deras meny och sen var det inte så mycket mer med det.

Jag kom över en manchesterkavaj med lappar på armbågarna, såna som svenska klädmärken nu säljer för femtusen spänn. Jag hittade den på en loppis för en tia och den satt perfekt. Jag älskade min kavaj och tog aldrig av mig den. Håret växte. I klassen kallade fotbollskillarna mig för loppcirkusen och jag tog det som en komplimang. Jämt stack det fram en ny diktsamling ur ena fickan, det var kokett, jag vet det, jag hittade en identitet, läste hela tiden, skrev hela tiden.

Det var klassiskt, så löjligt vanligt bara; jag var poeten som tyckte småstaden var för liten och längtade bort. Folk lät mig hållas och tyckte det var lite intressant att prata med mig, skämta om mig, ett tag, men när folkölen kickade in så blev blondinerna intressantare. Det tyckte jag också. Jag ville också ha en blondin men det fick jag inte. Fotbollskillarna hade paxat alla blondiner.

Jag har glömt vad romanen hette, den jag försökte skriva. Den var förstås outhärdlig. Men jag satt där vid mitt skrivbord inne i pojkrummet och höll på. Och lyssnade konstant på musik såklart. Jag hade en skitdålig vinylspelare med ett gammalt stift och det lät rätt illa. Och rätt fantastiskt också. På den tiden lyssnade jag på musik som fick mig att stå ut med Halmstad och skolan och strandfesterna på helgerna och övernattningarna i sommarstugorna ute i Tylösand. Jag kände mig som ett undantag. Och jag behövde stå ut.

Det finns en artist som har fått mig att stå ut mer än någon annan och det är Joni Mitchell. Jag älskar henne. Hela hennes album Blue har varit som en bibel. Jag kan det utantill. Joni fick mig att orka vara femton och bära kavaj och bli kallad för loppcirkus.

Little Green

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar