Iskylan vid frukostbordet går att ta på. Hela familjen sitter samlad, fast ändå är varje person isolerad på sin köksstol. Ingen säger något. Han koncentrerar sig på ljudet från klockan på väggen. Räknar tickningarna. Natten sprang ikapp dem till sist, när orden tog slut. De somnade olyckliga och arga på varandra, på varsin sida av sängen, med så mycket avstånd mellan sig som sängen tillät. Plötsligt var det morgon och det var nödvändigt att gå upp och göra kaffe, bre smörgås.
Det fanns en tid när allt var annorlunda. Vi var yngre och bättre. Det fanns inte så många moln inuti våra huvuden som skymde sikten. Känner inte igen oss. Vi är slaggprodukter numera.
Barnen skrattar när han råkar lägga slipsen i filmjölken, men deras skratt kommer av sig när de ser pappas min. Den är vassare än ett rakblad. Det finns inga ord. Och mamma som inte rör ett finger, som inte låtsas om att familjen finns, som använder morgonrocken som sköld mot världen utanför.
På garageuppfarten något senare. Barnen har satt sig i baksätet och väntar på att pappa ska köra dem till skolan. Han stänger garagedörren och tänker att det kommer att bli en varm dag, solen är het redan nu och klockan är inte ens halv nio. Hon står med korslagda armar - i sin morgonrock - och stirrar på honom. Fortfarande denna brist på ord som har drabbat dem. Klister i strupen.
"Vi kan väl i alla fall försöka", säger hon plötsligt.
Han går fram till henne. Tittar på henne. Försöker hitta en förmildrande omständighet. Något.
"Vänligen notera mitt nollställda ansikte som ser rakt igenom dig, utan att höra ett ord av vad du säger."
I bilen ett par minuter senare kan han inte minnas om han faktiskt uttalade de orden, eller om det bara var något han utstrålade.
Det fanns en tid när allt var annorlunda. Vi var yngre och bättre. Det fanns inte så många moln inuti våra huvuden som skymde sikten. Känner inte igen oss. Vi är slaggprodukter numera.
Barnen skrattar när han råkar lägga slipsen i filmjölken, men deras skratt kommer av sig när de ser pappas min. Den är vassare än ett rakblad. Det finns inga ord. Och mamma som inte rör ett finger, som inte låtsas om att familjen finns, som använder morgonrocken som sköld mot världen utanför.
På garageuppfarten något senare. Barnen har satt sig i baksätet och väntar på att pappa ska köra dem till skolan. Han stänger garagedörren och tänker att det kommer att bli en varm dag, solen är het redan nu och klockan är inte ens halv nio. Hon står med korslagda armar - i sin morgonrock - och stirrar på honom. Fortfarande denna brist på ord som har drabbat dem. Klister i strupen.
"Vi kan väl i alla fall försöka", säger hon plötsligt.
Han går fram till henne. Tittar på henne. Försöker hitta en förmildrande omständighet. Något.
"Vänligen notera mitt nollställda ansikte som ser rakt igenom dig, utan att höra ett ord av vad du säger."
I bilen ett par minuter senare kan han inte minnas om han faktiskt uttalade de orden, eller om det bara var något han utstrålade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar