"Om man ska kunna röra sig framåt, måste man veta vad man lämnar bakom sig", säger Evelina något filosofiskt och förväntar sig att jag ska förstå vad hon menar.
Det gör jag inte. Så jag sitter tyst för att inte avslöja min okunskap och hoppas på att hon tänker fortsätta sitt resonemang. Det gör hon.
"Jag hade aldrig kunnat påbörja min andra berättelse om jag inte hade skrivit den första."
"Fast det är ju självklart", svarar jag. "Först kommer ett. Sedan två."
Evelina och jag är i Strömstad över dagen. Hon gör en uppläsning på ett bibliotek och på eftermiddagen ska hon träffa elever på en skrivarverkstad och diskutera skrivande. Vi sitter på ett café ute på en trottoar i den sena augustivärmen, och tittar på ett par som grälar utanför en matbutik. Bråket gäller om mannen måste ta på sig en t-shirt innan de går in i matbutiken. Det vill han inte.
"Och på Instagram händer inte ett skit", säger Evelina och byter samtalsämne. "Det är som vanligt bara vita människor i motsljus som dricker margaritas."
"Fast det beror ju på att du bara följer människor som är bosatta i Saint Tropez."
"Inte bara. Jag följer min mamma också. Hon bor i Motala."
"Vad dricker hon då? På Instagram, menar jag."
"Olika saker. Mjölk. Saft. En öl och snaps till sillen."
Vi avslutar vår kaffe och tar en promenad till en byggnad, ett klassrum, där det sitter femton upptända ansikten och väntar på Evelina. De tror att hon kommer kunna ge dem ett nytt ljus. Det tror inte jag, men ingen har frågat om min åsikt. Evelina plockar upp sin dator ur väskan och försöker koppla in den, samtidigt som hon frågar eleverna saker, håller igång en konversation. Det går sådär. Jag rycker in och hjälper till. Trots allt så är jag turnéledare och får betalt.
"Hur tänkte du när du skrev din första roman?" hör jag någon fråga henne. "Vad var understömmen som fick igång dig?"
"Jag har ingen aning", svarar hon. "Eller så här, låt mig bara först få koppla in min dator så ska jag svara dig sedan."
Men tekniken krånglar. Det börjar bli pinsamt. Evelina blir förbannad.
"De här jävla lösenorden som man måste använda för att ta sig in i datorn! Det är förskräckligt att de måste innehålla versaler, siffror, en haiku, ett gängtecken, en hieroglyf och meningen med hypotenusan, för att man ska kunna få upp sitt skrivbord."
Det blir tyst i klassen. Ingen vet riktigt vad de ska säga.
"Kan jag använda det där?" frågar en elev längst bak i klassrummet efter en evighet.
Det gör jag inte. Så jag sitter tyst för att inte avslöja min okunskap och hoppas på att hon tänker fortsätta sitt resonemang. Det gör hon.
"Jag hade aldrig kunnat påbörja min andra berättelse om jag inte hade skrivit den första."
"Fast det är ju självklart", svarar jag. "Först kommer ett. Sedan två."
Evelina och jag är i Strömstad över dagen. Hon gör en uppläsning på ett bibliotek och på eftermiddagen ska hon träffa elever på en skrivarverkstad och diskutera skrivande. Vi sitter på ett café ute på en trottoar i den sena augustivärmen, och tittar på ett par som grälar utanför en matbutik. Bråket gäller om mannen måste ta på sig en t-shirt innan de går in i matbutiken. Det vill han inte.
"Och på Instagram händer inte ett skit", säger Evelina och byter samtalsämne. "Det är som vanligt bara vita människor i motsljus som dricker margaritas."
"Fast det beror ju på att du bara följer människor som är bosatta i Saint Tropez."
"Inte bara. Jag följer min mamma också. Hon bor i Motala."
"Vad dricker hon då? På Instagram, menar jag."
"Olika saker. Mjölk. Saft. En öl och snaps till sillen."
Vi avslutar vår kaffe och tar en promenad till en byggnad, ett klassrum, där det sitter femton upptända ansikten och väntar på Evelina. De tror att hon kommer kunna ge dem ett nytt ljus. Det tror inte jag, men ingen har frågat om min åsikt. Evelina plockar upp sin dator ur väskan och försöker koppla in den, samtidigt som hon frågar eleverna saker, håller igång en konversation. Det går sådär. Jag rycker in och hjälper till. Trots allt så är jag turnéledare och får betalt.
"Hur tänkte du när du skrev din första roman?" hör jag någon fråga henne. "Vad var understömmen som fick igång dig?"
"Jag har ingen aning", svarar hon. "Eller så här, låt mig bara först få koppla in min dator så ska jag svara dig sedan."
Men tekniken krånglar. Det börjar bli pinsamt. Evelina blir förbannad.
"De här jävla lösenorden som man måste använda för att ta sig in i datorn! Det är förskräckligt att de måste innehålla versaler, siffror, en haiku, ett gängtecken, en hieroglyf och meningen med hypotenusan, för att man ska kunna få upp sitt skrivbord."
Det blir tyst i klassen. Ingen vet riktigt vad de ska säga.
"Kan jag använda det där?" frågar en elev längst bak i klassrummet efter en evighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar