tisdag 8 oktober 2013

Det är sällan trösten finns där du letar efter den.

Så är det ju: Spegeln ser bara mitt senaste ansikte och likadant är det med människorna runt omkring. Jag ser bara det senaste av dem, resten vet jag inget om eller har glömt förträngt. Det är faktiskt fullt möjligt att inte lära känna en endaste jävel, om man är på det humöret.

"Vi är alla onödiga. Som rutten frukt", säger en vän till mig i morgonrusningen.

Jag tycker det låter dystopiskt, men har inga motargument.

Min vän hittade ett glas i diskmaskinen igår, med läppstiftsavtryck på kanten, trots att disken skulle vara ren. Det finns saker han måste ha glömt att berätta för min vän. Hon lyfte ur glaset ur diskmaskinen och gick fram med det till sin sambo och sa: Har du sett hur dåligt vårt nya diskmedel är?

Tragiskt hur allting måste förändras. Ingenting kan behålla sin form. Svårast att bära blir det, när du vaknar mitt i natten av att din partner pratar i sömnen. Hon säger: Jag älskar den du var, fortfarande. Men den personen finns inte längre. Hur somnar man om efter en sån sak?

Jag känner mig så hjälplös när vi skiljs åt, men å andra sidan är det ju bara ditt senaste ansikte jag skiljs från. Det finns ett nytt ansikte på ditt ansikte, nästa gång vi träffas. De där garantierna du önskar dig, är bara en falska förhoppningar. Sanningen är som vanligt - temporär.

På bussen, i trängseln, försöker jag sortera tankarna. Det gör ont, utan att riktigt förstå varför. Men en sak vet jag: Frånvaron av en person kan upplevas lika stark som närvaron av den samme. Det finns ingen som helst tröst i den tanken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar