måndag 30 juni 2014

"Inte lägga så mycket."

Erik och Mirjam tröttnade på att inte lägga så mycket pengar på födelsedagspresenter och julklappar till varandra.
 
"Det har blivit så tråkigt alltsammans", sa Erik när vi sågs en måndag nere på trottoarkaféet. "Båda vill ju ha Burberry och Armani. Och vad ska man egentligen göra med alla pengar när man är dinkies?"
 
Erik och Mirjam hade gått en helt annan väg än sina trista snåla polare. De köpte precis allt till varandra. Hela tiden. Snart var deras walk in closet full av dyra märkeskläder, mycket mer än vad som gick att bära under en livstid. De var överlyckliga - båda fick ju presenter för tiotusentals kronor varje gång något skulle firas. Hur skulle man inte kunna bli glad över en sån sak?
 
"Härom dagen fick jag en gagball besmyckad med diamanter av Mirjam", fortsatte Erik. "Du vet en sån där bitboll som man har i käften när man har sex?"
 
"Erik, jag vet precis vad en gagball är, tack. Med diamanter på, sa du?"
 
"Och Gud såg på allt som Erik och Mirjam köpte, och se, det var mycket gott."
 
Erik och jag tappade kontakten efter det där. Det gick inte att hålla jämna steg med det där dinkies-paret, så jag höll mig till de mina istället. Jag hörde att de fick barn efter några år, men det var allt jag visste, tills Erik ringde mig och frågade om jag inte ville komma över. Vet inte varför jag tackade ja, men visst. Nyfikenheten tog över.
 
"Det här är Greta", sa Erik när han presenterade sin dotter för mig. 
 
Greta tog emot i hallen, tre år gammal, i Kenzo-klänning och lockar som måste ha blivit fixade hos frissan. Jag hade med mig en påse Ahlgrens bilar till henne, men Greta rynkade på näsan och sa att sånt där får man hål i tänderna av. Vi satte oss till bords för att äta.
 
Lilla Greta frågade mamma om inte hon också kunde få ett par fina YSL-ballerinaskor, precis som mamma hade köpt dagen innan. Alla skrattade åt hur fantastiskt gullig och envis lilla Greta kunde vara. Eller skrattade och skrattade - jag vet inte vad man ska kalla det som jag gjorde - men jag maskerade det som ett skratt i alla fall. Och så kom Mirjam med en tillrättavisning:
 
"Älskling du vet att jag älskar dig och jag skulle ge dig allt du önskar i hela världen, men vi har faktiskt inte råd."
 
"Men det har jag", fyllde Erik på. "Se så, Greta. Ät upp på tallriken nu så kan vi shoppa skor sen när Peo har gått hem."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar