Get it done, will you.

Plåstret kliade i armvecket. Bara några timmar tidigare hade han så slutligen kommit iväg till en vårdcentral. Det skulle dröja innan han fick svar och dessutom behövde han troligen göra ytterligare ett test lite längre fram, sa läkaren. Eftersom det kunde ta tid för kroppen att bilda antikroppar mot HIV efter det förmodade smittotillfället behövde man göra på det viset. Ett helt säkert besked borde han kunna få inom sju eller åtta veckor, vilket för Holger verkade vara en oändlig transportsträcka av ovisshet. Holger begrep inte att varför det var nödvändigt med så lång väntetid. Mänskligheten befann sig i tjugohundratalet och kunde operera bort cancer ur hjärnan på folk och rädda foster som föddes i vecka tjugotvå. Men att skynda på processen för att avgöra om det fanns en sjukdom i blodomloppet, det gick inte.

”Misstänker du smitta?” frågade den korpulente och andfådde läkaren som tog blodprovet.

”Inte alls”, svarade Holger nästan förnärmad, vilket skvallrade om motsatsen.

När Holger rullade ner skjortärmen och knäppte manschetten så snurrade frågorna runt i hans huvud. Nu var tillfället då han kunde stilla sina farhågor genom att få svar från läkaren, men då behövde han öppna sitt hjärta och säga som det var. Holger tvekade.

”Svaret kommer inom två veckor”, sa läkaren. ”Men som sagt, du behöver göra om testet en gång till för att vi ska veta helt säkert. Det är en ren rutinåtgärd och du får en ny tid i receptionen.”

”Hur många av de som kommer hit och testar sig är faktiskt smittade?” frågade Holger.

Läkaren såg förbryllad ut. Den frågan hade han aldrig fått tidigare. Men Holger var nyfiken och hoppades att sekretessen inte hindrade läkaren från att svara. Det handlade ju inte om att hänga ut någon enskild person. Holger ville veta oddsen för att han själv bar på sjukdomen, hur befängt det än var att sätta sitt hopp till vad människor som varit där tidigare hade fått för besked.

”Ungefär en femtedel”, sa läkaren.

Det kändes som att Holger skulle sjunka genom golvet när han fick svaret. En stilla chockvåg gick genom kroppen på honom.

”Så många?” fick han fram till sist och läkaren nickade.

”Folk har det på känn när de testar sig. Ofta har de varit med om något som är orsaken till deras oro. Det kan handla om ett riskfyllt sexuellt beteende som har pågått under en längre tid eller om en enskild händelse som de funderar över.”

”Du menar att oron i många fall är befogad?”

Läkaren tecknade åt Holger att sätta sig på en stol framför honom. Holger förstod att han utsöndrade fruktan och att läkaren såg det tydligt i hans ögon. En kort stund blev det tyst i rummet.

”Jag har tystnadsplikt”, sa läkaren lakoniskt.

Holger väntade på fortsättningen men det kom ingen. Nu var det hans tur.

”Jag har haft en homosexuell erfarenhet”, började Holger. ”Vid ett tillfälle.”

”Ni skyddade er inte?”

”Nej.”

”När var det?”

Holger berättade om sitt samlag med Johannes. Han sa att det var över ett år sedan som det inträffade. Det hade inte funnits någon anledning till att testa sig tidigare tyckte Holger, men så dog Johannes och då uppdagades det att han bar på smittan i blodet. Det var orsaken till besöket här idag.

”En händelse för över ett år sedan”, upprepade läkaren. ”Det behöver verkligen inte betyda att du har blivit smittad. Har du känt någonting som skulle kunna tyda på det?”

”Vilka symptom letar ni efter?”

”Feber och trötthet. Halsont, möjligtvis. Vi kallar det en primär hivinfektion som kan uppstå en kort tid efter smittotillfället.”

Holger kände sig hjälplös. Han hade upplevt allt det där, flera gånger efter helgen i Malmö. Men det var ju säsongsbetonat. Holger hade varit igenom en vinter och dessutom flugit och arbetat hårt och sovit sämre i perioder. Det tärde på kroppen. Hur kunde han veta om det betydde att han var dödligt sjuk eller bara hade en bonnförkylning som varade några dagar?

 ”Vi får vänta på testresultatet”, sa läkaren. ”Men om du inte har utsatt dig för annan sexuell exponering sedan dess, då kommer resultatet att vara tillförlitligt. Då behöver vi nog inte ta mer blod från dig.”

”Jag har en fru.”

”Misstänker du att hon är smittad?”

”Jag vet inte ens om jag misstänker att jag själv är smittad”, svarade Holger förvirrat.

Läkaren nickade och knappade in en anteckning på datorn. Han var luttrad och hade hört allt förut. Visste frun att Holger hade genomfört ett samlag med en man? Och hade han haft samlag med sin hustru sedan dess?

Nej. Ja.

Svaren på de frågorna - som aldrig uttryckligen ställdes - var uppenbara. Holger skämdes, men läkaren rörde inte en min. Situationen var absurd, förstod Holger. Det var tragiskt att ha den här konversationen.

”Din fru kan behöva testa sig hon också”, sa läkaren överflödigt. ”Låt oss invänta resultatet av ditt blodprov.”

”Kan jag ringa hit för att få reda på resultatet? Jag vill inte att ni skickar hem något brev som hamnar på hallmattan.”

”Det går bra. Du kan ringa i slutet av nästa vecka för att få ett preliminärt besked.”  

Nu var det avklarat i alla fall. Holger kunde inte göra något mer, inte just nu. Han stegade ut till sjuksystern i receptionen och fick en tid för återbesök, sedan lämnade han vårdcentralen, tittade på klockan och ställde sig vid en hållplats och låtsades vänta på bussen för att samla tankarna.

Spelet var förlorat. Han sjukskrev sig från arbetet tog bilen ut till lantstället på Björnö efter samtalet med Margareta. Där bodde han sedan dess och visste inte vad han skulle göra med sitt liv. Dagarna och nätterna avlöste varandra utan att han fick någon ordning på känslorna inuti sig. Holger besvarade Franks första telefonsamtal, men skickade sedan ett meddelande istället där han förklarade att han inte orkade prata för tillfället. Frank fortsatte ändå att ringa och lämna meddelanden. Margareta hade han inte hört ett ljud ifrån.

”Ska du med, eller?” frågade chauffören som öppnade dörren till bussen framför honom.

”Nej, min bil står här borta”, svarade han tafatt och pekade ut i luften.

Det var inget svar som gjorde någon klokare, det insåg han ju.