måndag 23 februari 2015

Livet är för kort, som vanligt.

Jag har dragit ut på det i över ett år, som om bokens själva tyngd blir för mycket. Första delen var som tidvatten, det flöt över mig och försvann igen, vi pratar om sextonhundra sidor mikrokosmos, navelskåderi, självförbränning, raseri och ibland faktiskt - humor.

Jag pratar om Noréns dagbok, första och andra delen, som tillsammans utgör en redogörelse på över tio års tid av en människas liv. Eller "liv", om du föredrar det. Jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det. Men så här: Första boken, behandlar fem år, dag ut och dag in, och det är faktiskt inte ett dugg tråkigt. Det är antitesen till tråkigt. Efter två år (inte två år av mitt liv, utan av Noréns i bokform) så går det inte att lägga boken ifrån sig. Det händer absolut ingenting och det är styrkan. Att Norén då och då är förbannad på någon skådis eller journalist är rätt ointressant, det som är styrkan är dagarna som pågår, funderingarna, ordflödet, poesin. Lars Norén är en helt briljant författare. Jag anser att han har massor av darlings som han skulle må bra av att göra sig av med, men i slutändan är han genial.

Men, när det så blir dags att plocka ned del två (ytterligare sju år!) och läsa, då tröttnar jag efter trettio sidor. Kan inte göra det en gång till; spendera sex till tio månader ihop med Lars och hans funderingar, hur sylvassa de än må vara. Sorry. Livet är för kort för att läsa böcker som inte omedelbart fångar mitt intresse. Har du varit inne i en bokhandel på sistone? Det kommer ut så jävla mycket böcker. Alltså så sinnesjukt mycket böcker kommer det ut. Ni säger att bokbranschen är i kris, men tillåt mig att tvivla. Återväxten är mycket god. Jag är fortfarande mer butter än bitter, men jag gör mig inga illusioner om att det styrkeförhållandet inte kommer att förändras över tid. Hur ska man hinna läsa allt? Jag är ju inte ens klar med klassikerna.

Så, Lars. Det var fint att läsa om dina fem första år i dagboksform. Men vi måste dra en gräns någonstans. När du ånyo skriver om att du har köpt en alldeles för dyr rock på H i Berlin, då skrattar jag förvisso igenkännande (eftersom du redan har fem för dyra rockar från H sedan tidigare), men jag känner också att jag måste gå vidare. Det borde du också göra. Lämna in rockarna till Myrorna och gör dig fri.

 

1 kommentar:

  1. awh,dem där dagböckerna...dem är liksom ständigt pågående hos mig...läser nån dag då och då för jag vill aldrig dem ska ta slut.

    SvaraRadera