måndag 25 januari 2016

Gräver i arkivet.

Du skall inga andra bloggar hava jämte mig.

Idag vänner, gästbloggar jag hos Debutantbloggen. Skriver om den romantiska debutromanen som vi har inom oss. Länk till det inlägget finns här:
Böcker har så långt liv, det tycker jag om. Fick en recension på ”Mannen utan ryggrad”, min debutroman, för ett litet tag sedan. Folk hittar den långt senare. Länk till den recensionen hittar du här:
/Peo

Bra musik att skriva till

Alla har sin egen medicin (som förhoppningsvis fungerar) för att få ner orden där de hör hemma. Bra skrivmusik är alltid ett hett ämne att diskutera med likasinnade. Vissa föredrar ju tystnad, men jag hör inte till dem. Vad jag har lyssnat till när jag har skrivit mina tre romaner är olika, jag slukar musik hela dagarna oavsett vad jag gör, men då och då fastnar jag för album eller artister som inte släpper taget, som följer mig genom ett helt manus. Sedan, när boken är klar, så är jag färdig med artisten också. Tack och hej.
Jag har satt ihop tre listor, som alla publicerades i samband med boksläppen. Länkar följer här nedan, om du behöver musik, eller är nyfiken på vad jag lyssnade på när jag skrev en viss historia:
Generellt kan jag säga att mitt musiklyssnade har förändrats rätt mycket sedan Spotify kom in i bilden. Från att ha lyssnat sönder enstaka album: (Exile on Main Street av Rolling Stones, Blue av Joni Mitchell, Sign of the times av Prince, Sparkle av Aretha Franklin) så går nu lyssnandet mer och mer åt att välja ut låtar från artister som jag aldrig lär mig namnet på. Albumen får stå tillbaka för bra låtar.
Förr var jag tvungen att resa mig upp från skrivbordet var tjugofemte minut för att vända sida på vinylen. Nu kan listorna rulla i timmar utan jag noterar dem, nästan. Jag älskar musik precis lika mycket som tidigare. Däremot är jag mer ombytlig numera. Men ovanstående tre listor innehåller det jag lyssnade på – och i viss mån fortfarande lyssnar på – när jag skrev böckerna.
Enjoy.
/Peo

Att krypa till korset.

Det här med research är ett jobbigt kapitel. Tänkte jag skulle prata lite om det idag. För eller emot? Tja, både och, gissar jag att de flesta skrivande människor skulle svara. Det är ju ett måste ibland. Och jag håller med, men jag är inte killen som sätter mig på Stadsbiblioteket och gräver i luntorna i veckor, för att få kapitlet rätt. (Men jag skriver inte historiska romaner heller, utan litar mest på de erfarenheter jag haft själv i mitt liv. Gräv där du står, etc…)
Men. Just nu gör jag för första gången i mitt skrivande liv ordentlig research, om en plats på jorden där jag förvisso har varit, men inte tillräckligt mycket för att kunna skriva riktigt initierat om den. Därför googlar jag, tittar på satellitkartor, mäter avstånd, läser artiklar, osv. Därför att jag anser att den här gången är det viktigt att det blir helt rätt. Då visar det sig att jag tycker det är rätt kul att slå upp saker, att lära mig nytt.
Här kommer det svåra: sedan är det dags att bryta mot all den där kunskapen, inte försöka briljera med den. En författare (jag är inte säker på att jag vågar erkänna mig till det skrået, det är därför jag pratar om ”skrivande människa” istället) som briljerar med sin kunskap blir ofta träig och ointressant. All text utgår från energi, i vart fall för mig. Resten är sekundärt.
Den här gången var det alltså på sin plats att slå i luntorna. Nu loggade jag in på Books & Dreams istället för att sätta igång att skriva idag, bara för att låta kunskapen sjunka ner inom mig, så att jag lättare kan kasta den överbord när det blir dags att få ner orden på det vita arket. Men research tycker jag även kan vara att läsa andras romaner, alltså relationsromaner, eller deckare också för den delen, i studiesyfte. Alltså, att göra research påenergin som förhoppningsvis flödar i texten.
Kommer ni ihåg Startpistolen av Claes Holmström? Den hade enorm energi, den boken. Många hatade den givetvis, eftersom den var så våldsam och absurd. Själv tyckte jag den var strålande och jag saknar Claes Holmströms skrivande något oerhört. Är det någon som vet vart han tog vägen?
Mer energi: Den store Blondino av Sture Dahlström. Jag gissar att många av er känner till Sture, han har ju till och med ett sällskap av litteraturälskare efter sig, som kallar sig för Sture Dahlströmsällskapet. Jag läste en hel del av Sture när jag var yngre, för att han skrev som frijazz, det var helt vansinniga berättelser som det var omöjligt att räkna ut hur det skulle gå i slutändan med. Sture dog runt milleniet, men han skrev en bunt fantastiska böcker som är väl värda att kolla upp.
Så, research kan se så olika ut. Det bästa rådet jag någonsin fick (för tusen år sedan), var attinte skriva, att åka ut i världen och träffa folk istället. Samla på mig erfarenheter, bra och dåliga. Men till och med jag måste krypa till korset och lära mig saker ur lärda böcker numera, även om jag planerar att kasta all vetskap över bord för att hitta mitt egna sätt att beskriva en plats på. Först resor sedan research, som vi säger bakom kulisserna.
Det är en djungel därute, kom ihåg det, gott folk.
/Peo

En kartläggning av författarnas rörelsemönster på Bokmässan.

Vi sitter på Bokmässan i ett provisoriskt fikarum bakom kassorna och trängseln. Det är jag och Erik.
Erik har medvind, han har nyss fått komma ut med en deckare på Det Stora Förlaget och spås en lysande framtid i Tyskland.
”Jag skiter i vilket”, säger Erik. ”Jag går bara runt på mässan och dunkar folk i ryggen.”
”Det är väl det alla gör?” svarar jag.
”Jo”, säger Erik, ”fast inte på samma sätt som jag.”
Sedan berättar han att han har köpt upp sig på ett lager gps-sändare som han fäster på folk som han dunkar i ryggen. När det är gjort så kan han följa deras väg genom folkhavet på Bokmässan på sin datorskärm (som vi nu sitter och glor på, båda två.)
”Men varför sätter du fast gps-sändare på folk? Är inte det väldigt integritetskränkande?”
”Jag kartlägger författarnas rörelsemönster på mässan. Fattar du? Jag kan sälja de här uppgifterna till skvallerpressen sen.”
”Du är galen, Erik. Hör du det? Galen.”
”Sluta nu. Kolla här”, säger han och pekar på skärmen. ”Här ser du hur John Erik Ajvide Lindqvist står och dricker billigt rosévin med Lena Andersson i Bonniers monter. Och här borta ser du stekarna på marknadsavdelningen på Forum, det är det här klustret med virriga prickar”, fortsätter Erik och visar på skärmen, ”de raggar på allt som rör sig.”
”Okej”, säger jag motvilligt intresserad. ”Vilka mer ser man?”
”Här står Henning Mankell och Katerina Janouch och pratar strunt.”
Hur nu Erik kan veta att de pratar strunt, det förstår jag inte, men det är inte lönt att be honom förklara.
”Och HÄR”, säger Erik och skiner upp, ”står Jan Guillou alldeles för sig själv och trycker i ett hörn hos Piratförlaget.”
”Har du till och med satt en gps-sändare på Janne?” frågar jag klentroget.
”Nej det har jag faktiskt inte”, svarar Erik. ”Men hans ego är så stort så han syns på skärmen ändå.”
/Peo

Kommer du ihåg när filmen var ifrån Hollywood?

Det var hennes tur att ringa, det visste vi båda.
Så unga och dumma och hopplöst förälskade, men regler var regler, det var I som behövde höra av sig för att det skulle bli någon slags jämvikt i trånandet. Jag låg på soffan och läste en fransk roman, regnet slog mot rutan och gjorde mig deprimerad. Hela världen var genomdränkt och grå och jag visste att om hon inte ringde snart så skulle jag gå upp i atomer.
”Jag vill gå och se en kärleksfilm med dig”, sa I när hon slutligen ringde.
Ja, herregud vad svarar man på det? Jag tog ett bad och strök en skjorta. Sedan gick jag rastlöst omkring i lägenheten tills det var dags att ge sig av. Vi sågs utanför biografen en kvart innan filmen började.
”Vad är det vi ska se?”
”Den heter Boys Don’t Cry och de säger att den är bra.”
Så det blev mörkt i biosalongen och jag brydde mig inte så mycket om filmen, det viktiga var ju att jag var där med henne och att vi gillade varandra etc. etc. Men det tog ett par minuter, sedan sögs jag in i handlingen, drogs med i den onda virvelstorm av elände som huvudpersonen skulle leva sig igenom och visst, det var en kärleksfilm, men kanske inte riktigt på det sätt som jag hade trott.
Boys Don’t Cry (Kimberly Peirce, 1999) handlar om Teena Brandon som vill leva sitt liv som man, och därför döper om sig till Brandon Teena. När han inte längre lyckas dölja sin bakgrund för omgivningen går det riktigt åt helvete.
Det är en fantastisk berättelse och kärlekshistoria, när Brandon träffar Lana blir de kära i varandra och inleder en relation. Ett litet problem dock: Lana tror att Brandon har en penis innanför jeansen. När sanningen uppdagas känner sig Brandons och Lanas vänner lurade och förrådda, och bestämmer sig för att straffa Brandon. Hårt. Det stora i den här kärleken är att Lana fortsätter att stå på Brandons sida, eftersom hon inser att hon har blivit förälskad i en person, snarare än i ett fysiskt kön.
Vi klev ut från biosalongen efter filmen och jag vet inte vem av oss som hade gråtit mest.
I:s mascara var utsmetad i hela ansiktet, så hon vann nog. Vi gick sida vid sida till busshållplatsen utan att säga ett ord till varandra. Bussen kom, vi klev på, åkte hem till henne. Ingen av oss orkade prata, vi var helt knäckta av det vi nyss sett. Hon bjöd på vin men det smakade inte. Jaha, det var den dejten, tänkte jag.
”Nästa gång är det jag som väljer film.”
”Det blir ingen nästa gång”, snörvlade I från sitt fosterställningsläge.
Fast så illa blev det inte. Vi har sett massor av film efter det. Men kanske ingenting lika dramatiskt som Boys Don’t Cry.
/Peo

Samtal nr. 1

Jag kommer att blanda och ge er allt möjligt på den här bloggen. En idé jag har, är att ibland låta andra människor komma till tals. Sedan jag började skriva, har jag träffat många bra och roliga människor i branschen. Vissa har blivit nära vänner, andra passerar mer flyktigt förbi. Jag kommer intervjua några av de här personerna under våren och publicera det här. Först ut är Marthina Elmqvist, som är knuten till HOI Förlag.
Detta ska inte uppfattas som klubben för inbördes beundran. Jag ställer lite frågor till människor jag anser har något att säga!
Vem är du och vad gör du?
Det seriösa svaret är att jag är att jag heter Marthina, fyller 35 i år och jobbar som marknadschef på Hoi förlag det mesta av min tid och sedan på övrig tid (läs: när man borde sova) jobbar jag med pr åt lite filmprojekt och annat inom den kulturella sfären. Det oseriösa svaret är att jag heter Queen Ofelia och är som en perfekt mix av Edina Monsoon i AbFab och Bridget Jones men med bättre smak i män och mindre fäbless för La Croix. Det beror helt på vem som frågar och när.
Vad förväntar du dig av 2015?
Riktigt mycket faktiskt. Allmänt hoppas jag att detta kommer bli ett år där kultur och litteratur på allvar kommer upp på agendan. Inte minst i ljuset av yttrandefrihetsdebatten som, tyvärr, inleder året. Men också ur aspekten om att vi (som i vi bokbranschen) måste se över hur vi inspirerar, stimulerar och uppmuntrar till läsning. Inte bara ger ut fler och fler böcker i allt snabbare takt. Vad vill läsarna ha? Vad vill de som idag väljer Candy Crush och Instagram-flödet före pocketboken på tåget ha? Vad vill de unga läsarna läsa? Och hur vill de läsa? Sådana saker.
Mindre allmänt så förväntar jag mig också ett nytt spännande år med förlaget (det blir mitt tredje) med en ny marknadsavdelning som vi är ganska unika om att ha. Detaljerna låter jag förbli osagda, men det är egentligen ingen raketforskning, bara ett nytt sätt att tänka, precis som vi brukar göra på Hoi. Det har varit under uppbyggnad under stor del av förra året och det ska bli spännande att få sjösätta det i praktiken nu.
Och på ett personligt plan ser jag extremt mycket fram emot maj, när jag ska få träffa och lyssna på Silvia Avallone som kommer till Internationell författarscen i Malmö. Samma månad som vi hoppas kunna köra Skånes andra bokmässa i Landskrona (den första gick av stapeln i december 2014 i Malmö). Och så Bokmässan i Göteborg i september så klart – men det är som vanligt – varje år. Jag hoppas jag får gå på middag med Akademien i år igen.
Ser du några litterära trender i manusskörden ni får in?
Två spår tycker jag är tydliga.Det ena är fler och fler svenska författare (vi jobbar idag uteslutande med svenska författare hos oss) som skriver crossover/YA/för unga vuxna. I alla genrer. En hel del i fantasy/fantastik-genren men lika många i roman/relations-genren. Yngres läsande tas på allvar mycket mer samtidigt som ”vanliga” vuxna läsare hittar hem i det här segmentet. Och det är tydligt att flera svenska förlag med denna nisch (Gillar böcker och Lavender Lit för at nämna två) har bandat vägen här. Det märks även hos oss.
Det andra är att man lyfter fram andra typer av relationer än de heteronormativa. Jag vill kanske inte sträcka mig så långt som att säga att detta är en ”Torka aldrig tårar”-trend, men i allt fler manus spelar samkönade relationer en allt större roll, utan att det för den delen är själva historiens fokus. Och det känns både viktigt och kul. Detta gäller både i YA och vuxenfacket.
Sen vill jag flika in en övergripande trend bland fackböckerna. Det är så lätt att man fastnar vid de skönlitterära. Absolut tydligast är att den personliga berättelsen är stark även i fackgenren. Självklart är det i de fall det handlar om rena självbiografier, men även när det gäller att belysa fackmässiga områden, gärna med lite svåra eller tunga ämnen, så är det personliga tilltalet och bakgrunden genomgående. Nu råkar jag vara lite av en nörd och ser en retrotrend till 70-talets realism (som ibland lite elakt kallades för ”bekännelselitteratur” eller ”diskbänksrealism”) men tittar vi på strömningarna i samhället i stort är inte 70-taket ideal speciellt långt borta. Om än i en modernare rock 100% fri från velour. Och det är lite coolt, måste jag säga.
Vill du lyfta några böcker som snart ges ut?
Döden ingen talar om är Ulrika Jannert Kallenbergs självbiografiska berättelse om hur det är att växa upp som barn till en pappa som tagit sitt liv och att ständigt leva i skuggan av döden, i skuggan av ett självmord. Inte bara ett gripande familjeöde utan också en bok som tacklar ett ämne vi har väldigt svårt att prata om.
En dröm från att dö är Emelie Kaléns skönlitterära debut och handlar om vintern då två ungdomars liv tar en oväntad riktning. Om en tafatt vuxenvärld som förtvivlat försöker hjälpa, ändå blir det fel. Om längtan efter att hitta sig själv och den riktigt stora kärleken. Vackert skriven YA med en vilja att spegla den psykiska ohälsa som många unga tampas med.
Undertryck är Niklas Lindroths psykologiska spänningsroman som utmanar våra sinnen om vad som är verklighet och det undermedvetna på ett fängslande sätt.
Och så Håkan Lindgrens twistade relationsroman Att raka en zebra som kommer få läsarna att skaka på huvudet och nicka igenkännande i samma andetag. På tal om olika typer av förhållanden…
Boktips? Varför?
Alla måste läsa Främlingsleguanen av Martina Montelius för det är den är både vacker, sorglig, ljuvlig, obegriplig och alldeles underbar precis som författaren själv. Det gäller dock att man som läsare släpper taget om den vanliga begreppsvärlden. Men är man redo för det så bjuder min namnet på en resa man sent ska glömma. I det lilla och i det stora. Och när man läs klart så kan man skynda sig till Teater Brunnsgatan 4 och se föreställningen Född ond med Johannes Brost och Eva Fröling som Montelius både skrivit och regisserat. Den är precis lika obegriplig, skruvad, sorglig och ljuvlig som Främlingsleguanen är.
Vill du trendspana framåt? Hur läser vi om 5 år? Hur säljs böcker om 5 år?
Det är väntat att skriva att vi om 5 år har nått den verkliga digitala revolutionen och att pappersboken då är död. Det har branschen harvat på om sedan millennieskiftet, more or less. Så det vill jag inte skriva. Jag tror dock att vissa format av pappersboken kommer försvinna och andra bestå. Genom denna enkla jämförelse med musikbranschen som är så populär: Vinlyskivan = originalutgåvan av pappersboken består och säljs till de som är fans/de som samlar/de nostalgiska läsarna. CD-skivan = pocketboken dör/utgår. MP3-filen = e-boken ökar och säljs genom alla möjliga kanaler, gärna streamat (som ju redan nu finns tjänster för).
Men mer intressant är att fundera på om läsningen kommer få en revolution de närmsta 5 åren. Kommer vi tröttna på smartphones som idag är det största hotet mot vardagsläsningen? Eller kommer bokläsning förpassas till samma museum som klassisk balett och teater – endast för dem som vill tillhöra den kulturella överklassen? Jag hoppas ju snarare på att det kommer bli trendigt att läsa, strunt samma vilket format, för ett är jag övertygad om, berättelsen är i högsta grad levande.
Övrigt?
Tycker du jag behöver BRE UT MIG MER? 😉 Tveksamt va? Fast jag vill flika in att alla bör läsa Peos tre väldigt fina böcker. Jag är halvvägs igenom ”Så länge du är min syster” och det finns formuleringar som en dag kommer omskrivas som klassiker även i denna. Ville liksom bara säga det!

0

OK, Tack Marthina. Imorgon är jag tillbaka med något helt annat.
/Peo

Vissa människor ska inte vara ihop.

Hon var en sån där som ville gå när det var tio minuter kvar av konserten. Bandet skulle precis komma in och göra sina extranummer och fortfarande hade vi inte fått höra vår låt.Då ryckte hon mig i armen.
”Du, vi går nu. ”
”Varför då?”
”Innan det blir kö i garderoben. Jag orkar inte stå i kön.”
”Men det bästa är ju nu?”
Det var något jag inte förstod, sa hon. Vi hade sett bandet i nästan två timmar, vad gjorde då tio minuter mer eller mindre?
”Men det är ju det tio sista minuterna?” vädjade jag. ”Det är ju då det är som bäst.”
Hon tog brickorna och gick och hämtade ut jackorna. Jag såg klart extranumren. Det var fantastiskt. Bandet gav allt. De spelade vår låt. Sedan rusade jag efter henne och hittade henne vid utgången med jackorna ihopknycklade mellan hennes korslagda armar. Jag tog min jacka ur hennes famn och vi gick bort mot bussen.
”Var det bra?” frågade hon.
”Ja det var grymt….”
Två veckor senare gick vi på fotboll. Vårt lag spelade och det stod 2-2 och matchen böljade fram och tillbaka och det var sju minuter kvar innan domaren skulle blåsa av. Vårt lag låg på med sina sista krafter.
”Du, vi går nu”, sa hon.
”Varför då?”
”Innan det blir kö vid utgången. Jag orkar inte stå i kön.”
Så då gick vi. Vi hann precis utanför arenan och jag tänkte att det spelar ingen roll, inget mer kommer hända, matchen kommer sluta 2-2 och så är det bra med det. Då steg folkets jubel. Något av lagen gjorde ett mål, men det var omöjligt att förstå vilket.
/Peo

Tack för modet jag fick, Jeanette.

När jag var yngre och läste Milan Kundera så var alltid hans böcker en anledning till att inte skriva några själv.
”Det behövs inte”, deklarerade jag. ”Hans böcker är perfekta och jag kan aldrig skriva något lika bra.”
Briljansen gav mig mindervärdeskomplex. Det var ju väldigt sorgligt, att litteratur som jag slukade, hela tiden sänkte mig. Gjorde mig liten och rädd.
Nu är det säkert tjugo år sedan jag läste något av Milan Kundera. Jag kan ärligt talat inte säga hur bra de där böckerna var egentligen, minns inte, det är inte viktigt. Poängen är att all kultur jag ägnade mig åt att konsumera gjorde en del av mig förtvivlad; det skulle inte gå att skapa något själv.
”Gör något annat”, sa P som jag umgicks mycket med på den tiden. ”Gör vad som helst, men skriv inte. Det kommer senare.”
Så fick det bli. Jag tog mig an stämplarna i passet, såg ett tiotal länder, fick chansen att spela in skivor och åka ut och spela dem. Det var bra, bättre än att sitta och jämföra sig med gamla gubbar som skrev erotiska tegelstenar.
Och sedan kom Jeanette Winterson.
Hennes briljanta texter var inte uteslutande som Kunderas. Hon skrev så att det sjöng och mellan raderna stod det kom in kom in du kan också och jag lyssnade på vad hon skrev. Här måste jag medge att åldern kanske hade kommit i kapp. Jag vågade vara människa, lite mer än tidigare. Så jag tänkte, jag kan också.
Men ändå, Jeanette.
Jag vet inte hur bra din svenska är, men tack.
/Peo

När din skomakare sätter hårt mot hårt.

Jag slirar runt i snömodden på Södermalm. Det är måndag och mörkret faller över hustaken. Jag är ingen snökille, tycker mycket bättre om när det är tjugofyra grader i juni. Men det är ju en smaksak, det där. Nu bor vi i Sverige och då är det ju vinter rätt ofta. Jag kan förbanna saltränderna som bildas ovanpå mina skor, men det spelar ingen roll i det stora hela. Och ut och röra på sittfläsket måste jag.
Min skomakare säger att han kan se hur duktig jag har varit på att skriva det senaste halvåret, beroende på hur  många snedgådda skor jag lämnar in för omklackning. Det är nämligen så här: ju mer (ju bättre) jag skriver, desto mer är jag också ute och promenerar, i timmar, halva dagar, halva nätter, för att samla eller skingra tankarna. Det går inte ihop rent matematiskt, jag borde sitta framför datorn hela tiden och inte göra något annat, men så  funkar det. Ju mer tid som går åt till att skriva, desto mer tid går åt till att promenera.
”Åh, nu har du inte varit så flitig”, säger skomakaren när jag lämnar in två par som behöver nya klackar.
”Det är faktiskt inte skrivkramp”, försöker jag. ”Det är så kasst väder och jag vill inte ha saltränder på mina skor.”
Men skomakaren – som känner mig – ser skeptisk ut.
”Nästa gång du kommer hit så vill jag att du tar med dig fyra par skor. Då vet jag att du har skrivit bra, vännen”, säger han.
Är han bara en god affärsman som ser om sitt hus? Eller älskar han böcker? Vem vet. Kanske både och. Nej, nej, nej, säger en av mina bättre vänner som jag tyvärr träffar alltför sällan.Varför säger alla människor alltid att det är både och? Kan det inte bara en enda gång få vara mer av det ena eller det andra?
Alltså, detta behov av att paketera världen som svart eller vit. Den lusten försvinner aldrig helt och hållet för många av oss, det tror jag nog vi kan vara överens om. Hur som helst, snön där ute i Peder Myndes backe, den påverkar mina promenader negativt. Jag kan inte pinna på som jag skulle vilja. Kommer inte upp i hastighet.
Jag vet, det här är nonsens. Förlåt mig.
/Peo

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar