onsdag 7 juni 2017

måndag 22 maj 2017

tisdag 9 maj 2017

måndag 1 maj 2017

Läst i år

Vi kom över havet, Julie Otsuka
Baserad på en sann historia, Delphine de Vigan
Ristat i damm, John Fante
Liten parlör för älskande, David Levithan
Engångsligg, Josefin Palmgren
Århundradets kärlekssaga, Märta Tikkanen
Fragment, Lars Norén
Stoft, Lars Norén
Efterlämnat, Lars Norén
Helter Skelter, Vincent Bugliosi
Angivarna, Bret Easton Ellis
Där jag ringer från, Raymond Carver
Mörker och ömhet, Joyce Carol Oates
Självmord, Eduard Levé
Århundradets kärlekskrig, Ebba Witt-Brattström
Kärlek är en hund från helvetet, Charles Bukowski
no och jag, Delphine de Vigan
Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna, Charles Bukowski
Flickan i Clèves, Marie Darrieussecq


fredag 28 april 2017

torsdag 27 april 2017

Ett kroppsminne som vaknar till liv.


Ikväll blir det releasefest för Min bästa väns fru på Bokförlaget.
Den femte romanen kom ut i butikerna för en vecka sedan, men det har inte funnits någon tid att fira det förrän nu.

Tack till Lavender Lit, Ophelia Publishing och Sanna Sporrong.

/Peo

onsdag 26 april 2017

Önskebrunnen - Var försiktig med vad du önskar.

Manus klart till "Önskebrunnen - Var försiktig med vad du önskar", en thriller i tio stycken avsnitt som snart Storytel Original kommer att spela in.

Det är Felicia Welander och jag som har skrivit manus. Vem som blir inläsare av följetongen, och själva handlingen, håller jag hemligt ett tag till. Men räkna med ond bråd död i slutet av augusti i hängmattan, när det är som varmast. /Peo

Photo by Tina Axelsson. 

söndag 23 april 2017

Välkomna, ni som befinner er på västkusten.

Stor Bokcirkelträff - Min bästa väns fru

ArrangörTentacle Words
Tid2017-05-21 13:00
PlatsPersgården, Herrestad Uddevalla, other
Stor Bokcirkelträff 21 maj
 

Mer info: 

Min bästa väns frumed Peo Bengtsson




Nu är det dags att anmäla sig till vårens sista Stora Bokcirkelträff. Söndag den 21 maj träffas vi för att lyssna på och bokcirkla tillsammans med Peo Bengtsson. 
 

Några av er har träffat Peo tidigare när han var med på ReadTreaten på Blomsterkroken. Vi som träffade honom då minns ett möte med många skratt men också allvarliga och kloka tankar om livet. 

 Den här gången har Peo skrivit en relationsroman fylld med åtrå, men också skam och skuld. Och så kärlek förstås, massa kärlek. 

Svante, Cecilia och deras två döttrar är på väg till bästa vännerna Henning och Karens sommarstuga på Österlen. Där ska de som vanligt tillbringa en av sommarens hetaste semesterveckor och låta sina stadsbarn få njuta av livet på landet. Men redan första kvällen ställs allt på sin spets när Henning och Karen ber Svante att bli spermadonator, eftersom Henning inte kan ge Karen det hon längtar efter. Samtliga relationer sätts på prov och en förödande hemlighet som får dramatiska följder rivs upp. 


Visst låter det dramatiskt!



Vill du vara med?Vi träffas söndag 21 maj kl 13, minglar och äter lite innan vi delar upp oss i mindre grupper och för bokcirkelprat om boken.

Anmäl dig snarast så skickar jag boken så snart jag fått den från förlaget.


Pris: 150 kr

Anmäl dig här och betala via bg 5187-2679 eller swisha till 123 514 9224 (Tentacle Words konto). Ange ditt namn samt 21/5 så jag vet vem som anmält sig. 
OBS
! Anmälan är bindande och betalning måste lämnas även om du får förhinder att närvara.
I priset ingår boken, lättare förtäring, dryck samt kvällens bokcirkel. Det enda kravet är att du har läst boken innan du kommer. 


torsdag 30 mars 2017

tisdag 28 mars 2017

Som folk gjorde förr.

Telefonledningen utanför ditt sommarhus, det fanns fler fåglar där än vad det bodde folk i byn.

"Om det är isolation du har letat efter så har du hittat rätt", sa jag.

"Här har vi fortfarande fasta telefoner", svarade du. "Så gammalmodiga är vi."

"Du kan dra ut telefonjacket när du inte vill bli störd. Det har ett visst signalvärde, det erkänner jag."

"Handelsboden har bara öppet på tisdagar och fredagar."

"Är det sant?"

"Resten av tiden har köpmannen dragit ur jacket."

"Men vad gör ni om ni behöver.....plåster?"

"Åh, vi ber en bön. Som folk gjorde förr i tiden. Om det inte är tisdag eller fredag, förstås, för då åker vi och köper plåster."

torsdag 23 mars 2017

Sista tredjedelen av ett liv.


Det finns en tid för arbete, det erkänner jag. När resultatet som blir efter åtta timmars skrivande faktiskt är värt det. Om ryggen värker, eller om huvudet känns tungt, så spelar det ingen större roll, för du ser texten växa, bli sin egen, definitivt bli något som den aldrig var tänkt att bli, och det är precis som det ska vara.

J sa alltid: Skriv ditt synopsis, håll dig till det, och förstå sedan att boken kommer att bli något annat.

Efteråt blir det så konstigt, när någon försöker prata med mig om texten. Alla frågor, jag har sällan några svar. Sist fick jag avbryta och säga: Snälla, du måste tro mig, jag är inte arrogant, men din läsupplevelse är din. Varför vill du förstöra den genom att höra vad jag anser om saken?

Göra något annat. Bryta mot det jag redan känner. Viktigt nu, att göra något annat.


Sista tredjedelen av ett liv bör innehålla massor av förvåning, det är min övertygelse.


Är fortfarande svag för naturporr, det verkar aldrig gå över. Hatar att flyga, blir bara räddare med åren, men gör det till slut eftersom platserna jag vill besöka alltid ligger på andra sidan.

"Om du fick ta med dig en bok....", börjar J, som alltid när det ska drömmas sig bort.

"Då tog jag med den jag för tillfället läser", svarar jag.

"Och det är?"

"Samlade noveller av Raymond Carver."

"Bra?"

"Ja, mycket."

"Jag vet precis hur det kommer att bli", fortsätter J. "Du kommer läsa ut novellerna och så har du tagit massor av anteckningar, trots att du sa att du inte skulle, och sen är det någon som säger något i en bar eller på ett café som du råkar överhöra och så föds en idé hos dig till det som måste bli din sjätte roman."

"Nej nej nej, jag ska bara surfa och hänga på stranden. Inget annat."

"Lägg av. Och plötsligt så kommer du säga att Carver är helt briljant och så kommer du kopiera honom i första utkastet och sedan är I jättesträng mot dig när hon läser manuset och så skriver du om det på ditt sätt och sedan är du klar."

"Jaha, det säger du?"

"Peo, du är så förutsägbar." 

söndag 19 mars 2017

En historia om bottenlöst mörker.

Arbetet med thrillern fortlöper enligt plan. Felicia Welander och jag arbetar tillsammans på vår historia som kommer ut hos Storytel Original i slutet av sommaren 2017.

Tio stycken entimmesavsnitt blir det.

Felicia har precis släppt sin andra roman. Info här: http://www.bladhbybladh.se/produkt/bara-idag/

Och själv släpper jag min femte roman i april. Info här: https://www.akademibokhandeln.se/bok/min-basta-vans-fru/9789187879241/

Det går att lyssna på Så länge du är min syster här: https://www.storytel.se/books/36645-Sa-lange-du-ar-min-syster

/Peo

torsdag 9 mars 2017

Pretty fucking far from OK.

Det lockar lika mycket nu som då att gå omkring längs de där svindlande gångarna i ditt favoritbibliotek. Tro mig, varje gång jag är i stan så besöker jag byggnaden.


Källarvalvet är absurt, där de förvarar böckerna som inte får plats i de ordinarie lokalerna. Allt är K-märkt, inget får rivas eller byggas ut eller knappt renoveras. "Hur ska vi få plats?" frågade vaktmästaren lakoniskt sist jag var där, när jag log åt boktravarna.


Nu har de faktiskt börjat sälja ut gamla volymer. Men överflödet gör det svårt att överhuvudtaget hitta någonting, trots att jag går omkring i timmar. Det slutar med att jag går till trottoarcaféet på andra sidan gatan för att dricka en öl och sedan orkar jag inte resa mig upp och gå tillbaka ner i skuggorna ännu en gång. Återvänder en annan dag.


De har börjat sälja t-shirts med bibliotekets logga på. Och hattar. Och pins. Och de hyr ut skrivbord per timme på den akademiska fakulteten. Det finns en kaffeautomat som sällan fungerar. Man slänger i ett mynt, trycker på coffe with milk och ut kommer hot tea.

"Pretty fucking far from OK", som cineasten här bredvid kommenterade det, när framtiden kom på tal.

/Peo

söndag 5 mars 2017

Tretton dagar tillsammans.



Du envisades med att spela Both sides now om och om igen, och jag klagade inte, jag var också fast i Joni, skojade med dig om att jag ville skaffa ett barn som hette Joni.

"Men om det blir en pojke, då?"

Du gick i fällan.

"Vi kallar honom Joni ändå", svarade jag.

Det var långa, slöa dagar vid kusten. Jag hade aldrig varit i landet tidigare, tog tacksamt emot din inbjudan, Hade en resiver som verkade nästan förlamande, så hett ville jag se världen. Köpte en tågbiljett och klagade sedan över ryggsmärtor eftersom det tog två dygn att resa ned till dig. Och skrivmaskinen hade jag glömt på en tågperrong när jag bytte tåg. Det var jag väldigt ledsen över.

"Det finns en här", tröstade du. "Du kommer kunna skriva."

Och det gjorde jag. Hittade på andra tecken som betydde ÅÄÖ. * var Ö, minns jag.


Vad läste vi? Timmarna vid havet, i skuggan under träden, vad läste vi?

Främlingen.
Moment 22.
Glaskupan.
Dikter av Dorothy Parker.

Jag blev så tagen av all litteratur du stack åt mig så att jag glömde bort kärleken.

Det fanns ingen tid, sa jag.

"Du har hela livet framför dig", svarade du.

Men det var inte så det kändes. Jag var ung, men allting rusade och jag kunde inte förstå hur jag skulle hinna med allt jag ville göra.



Det fanns en garderob där, fylld av anteckningsböcker.

"Vems?" frågade jag.

"Min mor", sa du. "Hon skrev."

Du hade kvar böckerna. Och huset.

Jag undrar fortfarande vad det stod i anteckningsböckerna. Och om huset står kvar. Och vad du gör idag.

/Peo


lördag 4 mars 2017

Let´s get the fuck outta here

"Jag gillar bara att köra på natten", sa du. "Dagtid är det för många rödljus och inbromsningar. Om vi ska resa tillsammans så gör vi det efter mörkrets inbrott."

"Okej. Jag gör en spellista som bara passar till bilkörning nattetid."

"Deal."

 "Jag vill köra", sa du. "Det är okej om du somnar."

"Jag somnar, absolut. Men väck mig om du vill att jag ska ta över."

"Deal."

"Vad är det första du ska göra när vi kommer fram?" frågade du.

"Bjuda dig på en drink."

"Deal."

/Peo

tisdag 28 februari 2017

Blodad tand.

Nick säger att han exakt vet när himlafästet sjönk åtta centimeter närmare jordskorpan och luften blev tyngre att andas.


"Det var när Lina sa att hon inte älskade mig längre."


Fast jag är skeptisk. Inte kan väl en människa märka när himlen sjunker, eller kan hen det?


"Du, det råder inget tvivel om den saken", försäkrar han. "Vi gick på Tranan och käkade vintergryta och firade att hon fått jobb som bartender och jag sa grattis grattis och beställde in det dyrare vinet och då sa hon att det var något mer hon var tvungen att berätta och då sjönk himlen."


"Vad sa hon?"


"Att baren hon fått jobb på låg i San Francisco."


"Men vad har det med kärlek att göra? Hon kan väl fortsätta älska dig fastän baren ligger i Kalifornien?"


"Nu pratade vi om att himlen sjönk, okej?"


Nick har ett stingsligt kynne. Man kan inte föra en konversation med flera bottnar samtidigt, då blir det för stökigt för honom att hänga med. Kanske var det därför Lina drog, funderar jag. Fast lugn, dear reader, det säger jag inte.


Här ger sig Nick in i ett resonemang om att någon borde bygga en stege och klättra upp och mäta hur långt från jorden som himlen ligger och sedan göra historiska beräkningar på hur mycket närmare himlen har krympt genom århundradena, när mänskligheten har gjort bort sig och därför långsamt håller på att kvävas till döds, som straff, som vedergällning från en högre makt som inte orkar längre.


"Alltså, kalla mig gärna banal", försöker jag, "men jag hänger inte med riktigt."


"Jag har bokat en flygbiljett", säger Nick. "Jag ska till San Fran. Jag tänker sätta mig i baren och beställa en drink av henne, så får vi se vad som händer."


Det låter onekligen romantiskt, svarar jag. Vilken förhärdad bartender som helst skulle väl bli smickrad av att få blanda till en rom & cola åt nåt ex på andra sidan jordklotet, när den personen hade vägarna förbi.


"Jag har fått blodad tand", säger Nick. "Jag sitter där tills pengarna tar slut."


"Tänk om flygbolagen måste ändra sina flygrutter nu när himlafästet har sjunkit närmare jorden", filosoferar jag. "Du kanske bara kommer till Paris, sedan tvingas planet ner på marken."


"Det är en risk jag får ta", svarar Nick.







lördag 18 februari 2017

Skriver en thriller.

Idag vågar jag berätta om samarbetet jag har med författaren Felicia Welander. Tillsammans skriver vi en följetong åt Storytel Original, en spänningsroman i tio stycken entimmesavsnitt, direkt för audio.
Felicia Welander har tidigare skrivit relationsromanen "Kanske imorgon", och kommer nu i mars ut med uppföljaren.
Vi planerar att ha följetongen klar till sommaren. Vem som kommer att läsa in romanen är ännu hemligt, precis som titel och handling. Men du kan lita på att vi kommer att ha ihjäl folk.
Släpps på Storytel senare i år, alltså.
/Peo


fredag 27 januari 2017

Det är dyrt att driva bokhandel. Men det är ännu dyrare att låta bli.


I morse tänkte jag på fritidsgården som låg i kvarteret där jag växte upp. Vi var ett gäng som hängde där efter skolan och det var nog bra det, för alternativet var att göra ingenting och i brist på ingenting – att göra något sämre. Vi trimmade mopeder och drack folköl och allt det där som måste göras, men inte bara: Frank som var den coolaste vuxna person jag visste, han lärde mig att fotografera och jobba i mörkrummet med mina bilder. Det fanns en långhårig hårdrockare som hette Möller, han lärde kidsen att spela gitarr och bas. Ja ni fattar, vi var under uppsyn, fast på våra egna villkor.
Jag har många gånger velat tacka för de där åren. Ringa någon på kommunen. Mejla och säga hur bra det var med en fritidsgård.
Sedan brann fritidsgården ner till grunden. Någon anlade en brand. Det var förfärligt. Jag hade slutat gå där då, jag hade blivit sjutton och hade manchesterkavaj och skrev poesi, men jag led med de yngre som plötsligt inte hade någonstans att vara. Kommunen byggde upp fritidsgården igen. Det tycker jag var bra.
”Ungdomarna måste få kosta”, sa politikern.
Sedan stängdes den i alla fall, när kommunen behövde spara. Först hade man råd och sedan hade man inte råd längre.
Igår stod jag inne på Hedengrens och bläddrade bland böckerna. Hedengrens är min nya fritidsgård. Där hittar jag till böcker som jag inte visste fanns. Vi är ett gäng entusiaster som flockas där nere i källaren, det är som det är, personalen kör inte bort oss trots att vi bara är kufar som nästan aldrig handlar. Vi är en del av inventarierna. (Och här vill jag försvara mig själv: jag lägger tio procent av min disponibla inkomst på böcker varje månad. Mer än så kan man faktiskt inte begära.)
”Det är så dyrt att driva bokhandel”, säger en god vän till mig. Som driver en bokhandel.
”Jo”, svarar jag. ”Men det är väl dyrare att låta bli?”
Vi är tysta en stund tillsammans. Sen säger min vän:
”Ja, vad svarar man på det?”
shakespeareco




Texten hämtad från B&D:s blogg som jag drev under en tid. Fler texter från den bloggen finns samlade här:

http://booksdreams.se/peo-bengtsson-anteckningar-text/ 

tisdag 24 januari 2017

California dreamin´

Fortsätter djupdyka i Kaliforniens historia. Har rört mig från Los Angeles till San Francisco och cirka 50 år tillbaka i tiden, till Ashbury heights och till the summer of love, denna helt vansinniga korta period som koncentrerades till just San Fran och stadsdelen Asbury, dit rockstjärnor och hippies och lycksökare kom i horder för att leva loppan.

Jag kommer aldrig över Joan Didion. Det var nog hon som satte fart på den här vurmen för Kalifornien som jag aldrig lyckas ruska av mig. Hon skrev ett helt lysande reportage som ni hittar i textsamlingen Slouching towards Bethlehem, där hon lever med knarkarna och uppgivna hippies en sommar och skriver ner vad hon upplever.

Nuförtiden anordnas bussresor som skickar runt turisterna i tre timmar till olika gathörn där Hendrix en gång i tiden urinerade, eller till en husfasad som döljer ett rum där det sägs att Janis Joplin bodde, osv osv. Det finns nog inget autentiskt kvar från den tiden, men det kommer inte att hindra att nästa resa går till Kalifornien.

Just nu pågår läsning i stora lass. Detta är mitt senaste kap:


Ska tydligen vara den fullständiga genomgången av de där förvirrade åren med musik och droger och sex och drömmar om en värld utanför ekorrhjulet. Jag har stora förhoppningar på den här boken. Fiskade upp den på Amason för sex dollar. 


För övrigt har jag lämnat sista genomskrivningen av Min bästa väns fru till förläggaren. 
Och så har jag investerat i en ny rock. Det är ett vårtecken. 
Och snart hoppas jag kunna berätta om ett nytt roligt projekt. 


Självklart är det så att jag planerar en resa till Kalifornien, för att sedan skriva om det. I vilken form har jag ingen aning om. Det skulle vara fint att få till en reseberättelse, om jag kan hitta en personlig vinkel på det som känns intressant, för mig (och för dig). Om jag mäktar det återstår att se. 

/P



söndag 22 januari 2017

This is what a feminist looks like.

Det har legat en hinna av uppgivenhet över stora delar av mänskligheten de senaste åren, det är min upplevelse. Som om vi inte orkar. Jag har själv känt det, tomheten och tröttheten. Men i och med installationen av USA:s nya president undrar jag om det håller på att hända något nytt. Kalla det uppvaknande eller motstånd eller en känsla av att få nog. Det finns inga enkla lösningar, en ism som ersätter en annan kan aldrig lösa alla problem, det gäller både vänster och höger. Det. Finns. Inga. Enkla. Lösningar. 
Men vi kan iallafall vara bra mot varandra och vi måste inte gå med på vad som helst. Den här bilden är tagen i Washington under gårdagen, 2017-01-21. Fotograf okänd. Sexismen och intoleransen är fel väg att gå. 


söndag 8 januari 2017

Jag följde dig till tåget



Precis när det blivit ljusare, blev det mörkare igen. Åtminstone din blick blev mörkare.


”Varför ens försöka?” frågade du mig när vi vandrade över bron.


”Jag är inte rätt person att besvara den frågan", sa jag. "Jag har nyss slutat upp med att läsa dystopiska berättelser. Jag försöker nog skaffa mig ett liv.”


”Det verkar gå sådär.”


Men jag lät mig inte påverkas av ditt svårmod. Du var samma person fortfarande, trots att det gått fyra år sedan vi sist sågs. Hur är det möjligt att hjärtat slår oavbrutet dag och natt i fyra år utan att någon som helst utveckling sker?


”Jag har sålt min lägenhet och jag flyttar till Berlin”, sa du efter en stund.


”Okej.”


”Men jag struntar i att köpa en soffa till vardagsrummet.”


”Varför då?”


”Jag vill inte ha några besök som sover över.”
  



 

torsdag 5 januari 2017

Morgonen efter nittiotalet.

Jag minns fortfarande morgonen efter nittiotalet. Det beror på en massa saker, men mest på att jag fortfarande var vaken när ljuset återvände. (Det är inte sant, det är inte alls därför jag minns morgonen efter nittiotalet, det var ju så mycket som symboliskt tog slut, det är därför jag minns det så väl.)Visst, jag var berusad, hade säkert druckit hela natten och morgonen eftersom det var fest med stort F när vi gick in ett nytt sekel. Att jag befann mig på Medborgarplatsen runt halv sex på morgonen och köpte kebab är helt säkert, det finns det vittnen på.

Taxichauffören slog på taxametern och framkörningsavgiften var 150:-, det minns jag, och herregud, vem kunde tjafsa om nåt sånt när vi andades luften i ett nytt århundrade? Han hade ju suttit och kört fyllon hela natten när vi andra, som inte körde bil på millennieskiftet, öppnade upp korkar på vinflaskorna och dansade till Bowie och P J Harvey. Jag hade en pälsmössa, nyinköpt för säsongen, som jag vägrade ta av på lägenhetsfesten. Svetten rann i ansiktet och nacken på grund av den där mössan, men den var så snygg och dessutom visste jag att den skulle funka som hjälm (skydd mot slag mot huvudet) om olyckan var framme.

Alla som vet något om tärningsteori inser ändå att oddsen är rätt låga på att skit kan hända en nyårsnatt, speciellt om det ska till ett skifte mellan århundraden. Så jag behöll pälsmössan (fejk, givetvis) på. Patrik kan intyga att det är sant, mössan satt på huvudet hela natten.

"Den här baksmällan vet jag inte om jag kan hantera", sa jag till M på Medborgarplatsen.

"Menar du den du fixat med hjälp av alkohol, eller pratar vi mer metaforiskt här, och menar baksmällan av att inte längre befinna oss på nittonhundratalet?"

"Du vet, hur många människor brukar prata om att ta en vit månad i januari?"

"Ja."

"Det är ett nytt år, man vill börja om, göra rätt, och så vidare."

"Ja."

"Jag vill ta ett vitt sekel", sa jag. "Hela mänskligheten borde ta ett vitt sekel. Börja om och göra rätt, leva i fred, äta mer grönsaker, köra mindre bil, sluta slåss, inte förstöra miljön, läsa mer böcker, hångla mycket, älska varandra, jobba med saker som ger energi, konsumera mindre skit, konsumera mindre kläder, sluta borra efter olja i Arktis, lyssna på bättre musik, klimatkompensera sina flygresor...."

Nu är det 2017. Riktigt som jag önskade där i det första morgonljuset i det nya århundradet har det inte blivit. Mänskligheten har struntat i att ta ett vitt sekel. Kanske laddar vi för nästa etthundra år istället, vem vet. Men jag minns morgonen efter nittiotalet, det är faktiskt inget struntprat.

/Peo






onsdag 4 januari 2017

Att skriva sig ut ur.

Fem dygn av isolering och förhoppningsvis oupphörligt skrivande framför mig. De sista kapitlen på viljekraft, ett mindset kopierat från elitidrottare, ett löfte om att få vila efteråt. Varför gör du det här, Peo? Varför i helvete gör du det här? Ständigt samma sak, samma löjliga frågor till mig själv som aldrig går att besvara, men numera med en vetskap om att jag slutar ställa dem direkt när manus är klart. Det är alltid värt det.


Det är alltid värt det.


Nu finns den där nya appen också, där man kan välja mat från alla restauranger och sedan är det nån som cyklar hem med käket och ringer på dörren.


Jag ringer Riche:


"Hej, jag vill beställa en råbiff och strips och grönsallad, tack."


"Du vill boka bord?"


"Nej, jag vill beställa maten för take away. Det kommer nån och hämtar käket."


"Okej."


"Kan du lägga med en flaska bourgogne också, jag har precis skrivit elva sidor skönlitteratur som kommer förändra världen och jag tänkte belöna mig själv med en god middag och lite gott vin."


"Eh, nej. Vin kan vi inte lämna ut."


"Alltså, vi har hjärnkirurger som kopplar ihop nervceller i hjärnan på folk och man skickar rymdsonder till mars för att hitta nya planeter att bo på åt mänskligheten..."


(Här uppstår en längre tystnad.......)


"Ja?" säger hon på Riche i telefonluren.


"Men rödvin går alltså inte?"


"Nej, rödvin går inte att få som take away."


"Men råbiff går?"


"Råbiff går."


"Och strips går?"


"Strips går."


"Och grönsallad, hur är det med den?"


"Grönsallad går att få som take away, det är korrekt."


"Men rödvin?"


"Nej, rödvin går inte att få som take away."


Jag vet hur tjatig jag blir när jag skriver för länge utan att ta en paus, så jag ska inte klandra någon annan än mig själv för det här samtalet. Men ni måste förstå: det är så tråkigt att umgås med sig själv, jag är less på det, på mina förväntade formuleringar, jag har liksom pratat klart med allt inom mig och med varenda karaktär i manuset också. Då blir det lätt att man drar ut på snacket med hon på Riche bara för att få höra att det finns en annan sorts mänsklighet där ute.


Först måste man skriva sig in. Sedan måste man skriva sig ut ur.


Sådan är lagen.


/Peo











tisdag 3 januari 2017

Solstrimma ovanför taken

Joan Didion skriver om att lära sig själv att leva, i textsamlingen jag läser av henne nu. Det låter lite högtravande - och det är det säkert också - men hon behåller sin skärpa rakt igenom varje text, det tycker jag. Hon pratar om presidentvalskampanjer, om en rättegångshistoria i ett våldtäktsmål och om Kaliforniens vattenförsörjning. Bland annat.


Reportageböcker känns helt rätt nu, enda kravet jag har är att de ska vara skrivna med någon sorts litterär känsla ändå, och där passa Joan in så klart. Har bokat Hell´s Angels-boken som Hunter skrev på sjuttiotalet också, samma sak där, en reportagebok med litterära kvalitéer. Plöjer en bok i veckan, minst, plus skriver rätt hårt själv sedan ett par månader tillbaka. Vet att jag har blivit världens tråkigaste person som inte längre hör av mig, men det verkar vara priset jag måste betala för att gå i land med projekten.


2017 känns hoppfullt, fortfarande, kanske mycket på grund av att 2016 innehöll så mycket skräp. Jag är inte den första som skriver det, jag vet. Vaknade i morse, halv åtta, såg en solstrimma ovanför taken och tänkte att vad jag än gör eller inte gör så återvänder ljuset nu, om typ sextio dagar blir det någonting som påminner om vår och jag kommer att orka ta mig dit, absolut. Personligen blir det här året när jag får ut tre böcker. Mer info om det snart.


Riddarfjärden ligger spegelblank, tio minusgrader i Stockholm. Glasklar utsikt mot djurgården och det igenbommade tivolit. Nästan för kallt för att promenera. Har som vanligt inga handskar, det kommer aldrig att hända. Jag förlägger dem på första bästa café och sen är det samma sak igen, så jag försöker inte ens. Vissa bagatellartade misslyckanden går aldrig att sluta upp med.


Möte nästa vecka på Lavender. Rita upp framtiden, något att förhålla sig till. Jag vill att framtiden ska vara nu.


/Peo