Joan Didion skriver om att lära sig själv att leva, i textsamlingen jag läser av henne nu. Det låter lite högtravande - och det är det säkert också - men hon behåller sin skärpa rakt igenom varje text, det tycker jag. Hon pratar om presidentvalskampanjer, om en rättegångshistoria i ett våldtäktsmål och om Kaliforniens vattenförsörjning. Bland annat.
Reportageböcker känns helt rätt nu, enda kravet jag har är att de ska vara skrivna med någon sorts litterär känsla ändå, och där passa Joan in så klart. Har bokat Hell´s Angels-boken som Hunter skrev på sjuttiotalet också, samma sak där, en reportagebok med litterära kvalitéer. Plöjer en bok i veckan, minst, plus skriver rätt hårt själv sedan ett par månader tillbaka. Vet att jag har blivit världens tråkigaste person som inte längre hör av mig, men det verkar vara priset jag måste betala för att gå i land med projekten.
2017 känns hoppfullt, fortfarande, kanske mycket på grund av att 2016 innehöll så mycket skräp. Jag är inte den första som skriver det, jag vet. Vaknade i morse, halv åtta, såg en solstrimma ovanför taken och tänkte att vad jag än gör eller inte gör så återvänder ljuset nu, om typ sextio dagar blir det någonting som påminner om vår och jag kommer att orka ta mig dit, absolut. Personligen blir det här året när jag får ut tre böcker. Mer info om det snart.
Riddarfjärden ligger spegelblank, tio minusgrader i Stockholm. Glasklar utsikt mot djurgården och det igenbommade tivolit. Nästan för kallt för att promenera. Har som vanligt inga handskar, det kommer aldrig att hända. Jag förlägger dem på första bästa café och sen är det samma sak igen, så jag försöker inte ens. Vissa bagatellartade misslyckanden går aldrig att sluta upp med.
Möte nästa vecka på Lavender. Rita upp framtiden, något att förhålla sig till. Jag vill att framtiden ska vara nu.
/Peo
Reportageböcker känns helt rätt nu, enda kravet jag har är att de ska vara skrivna med någon sorts litterär känsla ändå, och där passa Joan in så klart. Har bokat Hell´s Angels-boken som Hunter skrev på sjuttiotalet också, samma sak där, en reportagebok med litterära kvalitéer. Plöjer en bok i veckan, minst, plus skriver rätt hårt själv sedan ett par månader tillbaka. Vet att jag har blivit världens tråkigaste person som inte längre hör av mig, men det verkar vara priset jag måste betala för att gå i land med projekten.
2017 känns hoppfullt, fortfarande, kanske mycket på grund av att 2016 innehöll så mycket skräp. Jag är inte den första som skriver det, jag vet. Vaknade i morse, halv åtta, såg en solstrimma ovanför taken och tänkte att vad jag än gör eller inte gör så återvänder ljuset nu, om typ sextio dagar blir det någonting som påminner om vår och jag kommer att orka ta mig dit, absolut. Personligen blir det här året när jag får ut tre böcker. Mer info om det snart.
Riddarfjärden ligger spegelblank, tio minusgrader i Stockholm. Glasklar utsikt mot djurgården och det igenbommade tivolit. Nästan för kallt för att promenera. Har som vanligt inga handskar, det kommer aldrig att hända. Jag förlägger dem på första bästa café och sen är det samma sak igen, så jag försöker inte ens. Vissa bagatellartade misslyckanden går aldrig att sluta upp med.
Möte nästa vecka på Lavender. Rita upp framtiden, något att förhålla sig till. Jag vill att framtiden ska vara nu.
/Peo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar